Glasbubblan

I mångt och mycket är det väldigt ensamt att ha en beroende-sjukdom. Inte på det sättet att jag är ensam om min sjukdom, för det är jag inte. Vi är många som kämpar med denna jävulska sjukdom, i det tysta. Det jag menar är utanförskapet som jag hamnar i när jag är aktiv i sjukdomen. Sättet jag drar mig bort från det sociala, det trevliga, det där vi människor behöver för att må bra. Det tänker jag på ibland, att det värsta med mitt beroende är jag blir så ensam och isolerad. Det är ingen annans fel än mitt eget. Sjukdomen styr mig bort från människor, fast jag egentligen inte vill. Jag brukar förklara det som att jag lever i en glasbubbla. Jag ser människor, jag hör dom, jag känner dom, jag andas med dom. Men jag kan inte delta. Jag är fast, fast i den där bubblan. Jag vill ut, för allt vad jag är värd. Men jag vågar inte ta steget. Jag är rädd, så jävla skiträdd. För vem blir jag då? Vem blir jag utanför den där bubblan? Jag vill ju inte att någon ska se vem jag egentligen är. Vad jag blivit. Hur jag har förfallit. Hur socialt handikappad jag blivit. Jag vill inte att någon ska se den sidan av mig. Den delen av sjukdomen som jag skäms så över. Den skammen vill jag ha för mig själv. 

Jag känner mig udda, passar inte in i något sammanhang. Jag känner ett sådant obehag av att vara runt andra människor. Jag är rädd för att de ska se in i mitt innersta. Se vem jag är, se det jag inte vill visa. Rädd att de ska se den där personen som gömmer, ljuger och smyger. Hon som med lätthet skulle kunna plocka upp och äta ur soporna, trots att hon några minuter tidigare tryckt ner chipspåsen i sophinken. Eller hon som åker på kalas för att äta, inte umgås. Hon som vägrar svara i telefonen när anhöriga ringer. Hon som har gått upp över 50 kg. Hon som nästan alltid känner ilska mot någon. Hon som ibland snor pengar för att droga. Hon som låter livet passera utan att bry sig. Hon som är likgiltig inför det mesta. Hon som startar bråk bara för att. Hon som väljer dator och tv framför att umgås med familjen. Hon som inte engagerar sig i sina syskonbarn. Hon som inte klarar att ta farväl på en begravning. Henne vill jag inte visa. Inte för någon. 

Dagarna går och här sitter jag på min socker-röv och ruttnar bort, för att jag är rädd. Blir så trött på mig själv att jag vill kaskad-kräkas...

Kram C