Det är ju det jag vill, att bryta ovanan med mitt dåliga beteende med maten. Men det är ju svårt, varje gång jag skriver matlista så klottrar jag ner massa onyttigt. Det går av bara farten. Och varenda gång jag tar stegen ut från Ica, så känner jag mig besegrad av sjukdomen åter igen. Sjukdomen har vunnit, jag gav upp, jag la mig, jag lät den vinna lätt och smidigt. Å vet Ni? Jag tycker inte ens choklad, chips, godis, bröd och saft är gott längre. Jag mår illa av lukten, av smaken, trots det kan jag inte sluta äta mer och mer.
Snart har det gått ett år igen, jag har snart blivit ett år äldre. Ett år av mitt liv har förspillts på ingenting. Bortkastat. Förstört. På vad? På mitt ätande, helt jävla sjukt är det. Men jag hittar inte motivation någonstans till att ta tag i problemen. Det tar emot i hela mig, mitt inre skriker NEJ...Och jag ger bara upp kampen. Jag orkar inte med det.
Men jag vill ju så gärna bryta vanan, bli den där lyckliga människan som jag vet att jag kan bli och förtjänar. Därför blir jag så trött på att jag inte vill, att jag inte ens försöker. Att jag låter sjukdomen vinna varenda dag, varenda val jag gör...så låter jag den vinna.
Jag blir så frustrerad, jag bli arg, jag blir ledsen, jag vill bara gråta.
Ibland tänker jag på att jag kanske sitter här om 20 år fortfarande. Att jag låtit 20 år av mitt liv passera utan att jag gjort något. Att jag låtit sjukdomen vinna i 20 år till, jag vill ju inte det. Det är min största skräck att det blir så. Jag har redan låtit sjukdomen bestämma över mig i mer än 6 år. År som jag kunnat varit lycklig på riktigt. Istället har jag lagt den tiden på att välja fel. När jag hade kunnat valt så himla rätt.
Jag vill vara fri.
Kram C
Kan känna igen känslan "varför äter jag detta - jag tycker ju inte ens att det är gott" Och då är det ofta inte ens "lagom" som gäller. Allt eller inget! Sitter så mycket i huvudet på något sätt!! =/ DU (jag/vi) fixar det!!
SvaraRaderaKRAM <3
Hej.
SvaraRaderaJag är ganska ny läsare men vågar mig på en kommentar då jag själv varit där du är nu. Inte lika medveten om att det faktiskt var en sjukdom jag hade dock, vilket hade varit bra för då hade jag ju tillfrisknat tidigare.
Nåväl (och det här vet du säkert redan , så klart) det gäller ju att verkligen TRO på sig själv när man säger att "nu får det vara nog".
Sedan måste ju omgivningen involveras så att det är svårare att trilla dit och det var just den saken jag tänkte nämna.
Skulle det vara enklare att överlåta handlandet på din man/sambo och därmed slippa få hem en massa oönskad last?
Påsken 2010 blev mitt tillfrisknande vilket tack vare LCHF fortfarande är verklighet.
Du kan också!
Cyberpepp från okänd medkämpe :-D
:( Stor kram Catharina! Jag vet inte vad jag ska skriva egentligen, men jag känner med dig. Min svaga punkt är nötter, men mitt problem är långt ifrån lika stort som ditt problem med socker. Men jag känner igen mig i det där att inte kunna stanna i tid. Rätt som det är har jag ätit 100-200 gram (många kalorier!!!) och skulle kunna äta mer. Hur fasiken går det till!? Jag blir jättebesviken på mig själv när detta händer.
SvaraRaderaSköt om dig!
Kram <3
Hittade hit idag och hinner inte läsa mer än ditt första inlägg förrän jag får tårar i ögonen... Jag gör precis som du och undrar hur i h.....e jag är funtad som ändå köper den där chokladkakan - fastän jag vet att jag kommer att må illa efteråt! När ska hjärnan och magen börja tala med varandra?
SvaraRaderaJag äter inte LCHF då jag inte känner att pasta, bröd etc triggar mitt sockerätande men har börjat läsa Bitten Johanssons bok "Sockerbomben". Mycket intressant men samtidigt tycker jag att det är svårt att ta till sig allt.
Min rädsla ligger i att jag känner att livet skulle bli så oerhört fattigt om jag inte kunde äta sött. Träffa vänner på en fika, dricka läsk på lördagar, njuta av en god efterätt - vad skulle jag göra istället? Jag dricker inte kaffe/te, inte alkohol/vin/öl, gillar inte ost och får allergikänningar av nötter. Ska jag dricka vatten när alla andra dricker något gott? DET känns trist tycker jag...
Och än värre är det när många av de bloggare jag läser ständigt bakar och lägger ut recept på sötsaker. De kan minsann baka var och varannan dag och är hur smala som helst. Varför kan jag inte bara ta en bit och vara nöjd?
Det är en stor sorg att inte kunna hantera socker...
Många kramar,
Jeanette
Fina Du!
SvaraRaderaVad jag önskar att du kommer till den berömda vändpunkten där hjärnan bara fattar att det är den nya vägen som gäller.....
Kjaaaaaaaam <3<3<3<3<3<3<3<3
Jag tror på dig vännen! Du kommer att klara det! Det viktigaste att du skriver om det och vill vara fri! Det är första steget!
SvaraRaderaKramar till dig! <3 <3 <3
//Lana
Maria: Tack för dina ord och pepp!
SvaraRaderaKerstin: Välkommen hit! Du har rätt jag måste börja våga tro på mig själv, att jag faktiskt kan bryta detta! Hur vet jag inte, för jag känner så starkt att det går bara inte. Pratade faktiskt med min man igår om att han skulle ta hand om handlandet. Helt ok för honom, det känns skönt! Det där att involvera omgivningen är svårt, skammen är för stor. Jag måste börja med att ta bort drogen. Tack för dina ord! Och grattis till att du är fri! Tack för cyperpeppen ;) Hoppas du fortsätta läsa och kommer med bra tips och råd till mig!
Anna: Tack för att du bryr dig! Ibland är det svårt att veta vad man ska skriva, för att hjälpa. Men bara att du bryr dig räcker för mig!
Ismamma: Välkommen hit! Jag känner igen den där känslan att livet skulle bli fattigt och tråkigt utan socker. Sen tror jag att många av dessa bloggare som bakar, också faktiskt har problem och bara hittat ett substitut och ett ok sätt att få äta bakverk...Det kan vara svårt att ta till sig saker om sjukdomen, men bra att du läser Bittens bok. Även fast du inte triggar på bröd och pasta, så skulle jag råda dig att inte äta det. Det innehåller ju mängder med mjöl som omvandlas till socker direkt när du stoppar det i munnen! Vi får hjälpa varandra Jeanette och jag hoppas att du fortsätter läsa min blogg!
Bruttan: Du, det jag gör jag med! Fan ,vad jag längtar tills dess! Kjaaam <3<3<3
Lana: Tack! Japp, det är första steget! Du är för go <3<3<3
Kram till er ALLA <3
C
Din man, hur äter han? Kan ni äta LCHF tillsammans? Eller med någon väninna? Jag tyckte det blev så mycket enklare när jag dels fick med min man på tåget samt att jag hade en arbetskamrat med samma kost. Och att jag till slut insåg att jag inte KAN ens ta en LITEN bit tårta, för då var det kört igen. Med den insikten gick det bättre.
SvaraRaderaKRAM PÅ DIG!
Angelica: Min man äter LCHF oftast hemma, men det är inte det som är problemet. Det är att vi båda inte tar ansvar och väljer annorlunda o mataffären...Jag har insikten men jag väljer att fortsätta droga ändå.
SvaraRaderaKram C <3<3<3
Ni får försöka vara benhårda och bara handla det som står på inköpslistan. För kunskapen har du ju som sagt redan och det är en otroligt bra början! Varmt lycka till! <3
SvaraRaderaKram Sandra
Sandra: Tack! <3
SvaraRaderaKram C