I olika skepnader

Trots att jag gör framsteg och ringer in på möten och delar i min grupp, så är ändå sjukdomen väldigt närvarande i mitt liv. Det är som att den lurpassar bakom varje hörn, redo för att attackera när jag minst anar det. Speciellt när jag är som mest sårbar och mottaglig så ger sjukdomen sig till känna. Det är läskigt när jag själv kan märka hur sjukdomen tar över min kropp. Den får mig att göra, se och känna helt andra saker än det jag faktiskt tänkt.
Jag upplever det som att sjukdomen består av flera olika personer. En som är arg. En som är ledsen. En som är girig. En som är falsk. En som är missunnsam. En som är listig. En som är besatt. En som är lat. En som är ensam. En som är jävligt jävligt ledsen. 
Som Ni kan förstår är det inte helt lätt, när dessa olika personligheter sätter till och vill ha plats. Det tar enormt mycket energi och ork.
Jag hatar den sidan av mig, jag har till med svårt att kännas vid den ibland. Det gör så ont att veta att jag genom min sjukdom skadar andra. Samtidigt tar jag fullt och fast ansvar för mitt beteende, i alla fall när det gäller maken. Jag har inga problem att be om ursäkt om jag varit elak. 

För några veckor sen så fick jag ett sånt okontrollerat utbrott på maken för en skitsak. Jag vart så arg att tillslut började tårarna rinna. Å jag kände mig så dum och värdelös. Jag tog makens hand och bad om ursäkt. Då sa han: "Det gör inget, jag tycker synd om dig för det märks att du inte kan rå för det. Det är på något sätt som att det inte du som blir sådär arg. Jag älskar dig".

Och på ett sätt är det så, att det inte är jag som blir arg. Utan det är den andra delen av mig, sjukdomen som då tar vid. Samtidigt vill jag inte skylla allt på sjukdomen. Jag känner ändå trots allt ett ansvar att åtminstone försöka göra annorlunda. 
Mycket tankar är det som snurrar...

Kram C