Upp och ner. Djupa dalar och höga höjder. Svart eller vitt. Precis så är mitt liv, det kan aldrig vara en lagom strid ström av braigheter. Utan det ska alltid bli en djup dal tillslut, å det är så himla tröttsamt och jobbigt. Jag vill kunna leva utan att hela tiden vara på min vakt. Att ständigt känna det där jobbiga flåsandes i nacken på mig, jag vill inte. Låt mig va, lixsom.
Men jag får aldrig vara ifred. Varje dag, varje minut blir jag påmind om sjukdomen. Den håller mig i sitt våld och jag vet inte hur jag ska ta mig loss. Hur jag ska bli fri, fri att göra och vara vem jag vill. Jag vet inte.
Jag känner mig maktlös, totalt jävla maktlös. Jag är maktlös inför maten, jag har tappat kontrollen över mitt liv. Gud, om du nu finns. Hjälp mig.
Kram C
Visst är det så, livet är inte alltid så jäkla lätt! Kämpar själv också varje dag. Kram till dig,
SvaraRadera"knäppa" Anna ;-)
Kram!!!
SvaraRadera♥ ♥ ♥ ♥
F*n vad jag avskyr att livet gör så mot dej :'(
SvaraRaderaKraaam <3<3<3<3
Sänder miljoner styrkekramar till dig min vän! Och tänker på dig! <3 <3 <3
SvaraRadera//Lana
fy så hemskt att du ska behöva ha det så här !
SvaraRaderage inte upp, snart e du tillbaka på banan igen. jag kämpar också med/mot mitt kolhydratsbegär varje dag. livet e inte enkelt alltid :(
Snälla, gulliga du! Kan du inte söka hjälp? Vissa saker klarar man inte själv! Även om vi kommer med uppmuntrade rop så är ju vi så långt borta..!
SvaraRaderaJag tänker att du skulle behöva prata med något proffs, någon som kan föreslå lösningar. Du får inte må så där!!!
<3