Jag är så låg och orkar inget. Jag får så dåligt samvete emot min hund, att jag inte orkar gå ordentliga promenader med honom på dagarna. M är inte hemma, han jobbar borta och då känns det mesta tungt och jobbigt. När han är hemma skiner jag upp och allt känns lite lättare, men när jag är hemma själv tar deppigheten vid.
Jag känner mig överfull av känslor och måsten, att jag nästan håller på att spricka. Vart ska jag börja någonstans? Det är så mycket jag vill få gjort men det finns ingen ork alls. Inte någonstans inom mig har jag hittat ork till att ens göra det nödvändigaste. Jag vill bara krypa ner i det mörka, gömma mig och sova. Sova länge och vakna när allt är över. När allt blivit härligt och vackert igen, när inte livet är svårt att leva. När jag slipper att ha svårt att andas för att jag känner mig så överhopad med känslor och tankar. Tänk om jag skulle kunna få sova bort allt det där jobbiga, det som tynger mig och får mig att känna mig mindre värd som människa. Tänk om jag skulle kunna få sova bort det. Jag skulle göra vad som helst för att slippa detta, verkligen vad som helst. Detta önskar jag inte ens min värsta fiende.
Idag har det också varit en riktig drogardag, jag mår därefter kan jag säga. Jag har inte ätit några mängder eller överätit, det är inte mitt problem. Jag kan bara inte låta bli att göra dåliga matval. Idag valde jag att droga och det gör mig så ledsen. Visst jag har inte haft en helt drog/sockerfri dag sedan i maj, men jag brukar alltid äta något LCHF-aktigt varje dag. Men idag valde jag som sagt att ge efter för sjukdomen. Jag lät den ta över, jag lät den förstöra den här dagen också.
Jag vill bara krypa inåt, långt in där ingen kan nå mig. Jag vill inte att någon ska se mig, ta i mig, jag vill vara ifred. Jag känner hur hela mitt inre skriker: Låt mig va, rör mig inte!
Men ändå ska den där röda-hund-jäveln tafsa på mig, flåsa mig i nacken och tala i mitt öra. Fan, låt mig va!
Tackågonattfrångnällfia
C
En stor och energifylld kram!!
SvaraRadera<3
Åh vad jag lider med dej!!
SvaraRaderaKramar i mängder :)
Har du inget jobb att gå till så du kan få lite av den sociala biten på dagarna? Går man bara hemma så tänker man för mycket på allt, du behöver något som distraherar dig om dagarna.
SvaraRaderaLycka till!
Anonym: Jag går hemma av flera olika anledningar som jag inte vill prata om, det är privat. Jag har tillräckligt i min vardag som distraherar mig, jag ligger inte på soffan och äter praliner som många verkar tro ;)
SvaraRaderaJag kan säga att det spelar ingen roll hur mycket jag gör eller om jag skulle jobba så distraherar det inte tillräckligt ändå! Det är därför många sockerberoende får sluta jobba också för att de inte orkar med både att jobba samt att hålla sjukdomen i schack...det visar bara hur mycket sjukdomen kan ta över och hur stark den är.
Jag förstår hur du menar, men det funkar inte för mig, tyvärr...
Kram C
Men du, så ska du inte behöva ha det! Hjälp? Någon att prata med, mediciner? Det finns sånt som hjälper och gör att du kan fungera.
SvaraRaderaOm man är t ex deprimerad - inte bara lite "nere" - kan man inte hjälpa sig själv, utan behöver professionell hjälp.
Kram kram /M
Monkan: Jag försöker hitta någon att prata med som förstår det här med sockerberoende...Och det är SVÅRT!
SvaraRaderaJag skriver att jag är deppig, det är för att jag känner så. Men oftast har vi sockerberoende en massa brister i kroppen för att vi inte äter som vi ska och det är egentligen så att vi pga det är energilösa, inte att vi lider av depression. Men vi upplever det som att vi är deprimerade. Mediciner är jag öppen för men då ska det vara i kombo med någon att prata med.
Tack för din ord!
Kram C
Jag kan känna igen ganska mycket av dina tankar och känslor (och det har jag ju skrivit tidigare)... så jag förstår dig kanske mer än någon annan... jag avskyr att vara ensam och samtidigt vill också säga så som du: låt mig vara, låt mig vara ensam... det är den eviga kampen mellan den "sociala och glada spralliga" Lana och den tråkiga, ledsna och deprimerade Lana med sockermonstret som försöker ta sig ut... Det värsta är att jag kan bli utslagen och nästan trilla dit pga en lite skit sak som kanske hänt i mitt liv och gjort mig kanske bara lite ledsen... och då kommer det där j*la suget och förstör mig inuti... :(
SvaraRaderaVi får fortsätta kämpa på vännen! Jag tänker på dig ofta! Så jag ska försöka sända till dig stärkande tankar och kramar från mig!
<3 <3 <3
//Lana
Lana: Jag blir faktiskt rörd till tårar av din ord! Jag känner att du verkligen förstår, och det känns så skönt! Jag känner också igen den där kampen mellan den "sociala" och den "tråkiga", det är en evig kamp för mig! Jag är också sådan som lätt deppar i hop för minsta lilla sak, vilket sen leder till fel ätande.
SvaraRaderaTack för de stärkande kramarna, de känns ända hit!
Kram C <3<3<3
Verkligen tack ALLA för kramar och peppande ord. Ni hjälper mig alla på olika sätt!
SvaraRaderaLots of love
C <3