fredag 26 juli 2013

Att passa in

Idag är jag inte på humör, känner mig ledsen och låg. Mest för att jag inte kan bete mig normalt runt nya vänner. Det känns som varje ny vän jag kommer i kontakt med, kväver jag. Jag är för på, vill för mycket, vilket gör att folk backar. Vilket gör att jag i min tur också backar, för att jag inte vet hur jag ska bete mig. Det känns som att vad jag än gör så blir det fel. Sen är jag ledsen för att det alltid är jag som oftast måste ta kontakt. Då känns det som just jag inte är viktig för någon, jag passar bara när det verkligen kniper, typ. 
Jag vill inte känna att jag stör, om jag kontaktar någon varje dag. Jag vill inte känna att jag måste vara någon jag inte är för att duga eller passa in. Det vore så skönt om jag bara kunde få vara, utan att hela tiden vara orolig för om folk ska tycka om mig. 
Det kanske inte är så himla lätt att veta hur man ska bete sig. Jag har inte haft en enda nära vän sen jag var typ 20 år. Jag vet inte hur man beter sig i sociala situationer, vad som är ok att säga osv. Jag vet inte det. 
Sen är det jobbigt att känna att jag är den personen som vill mer, jag är alltid den som vill vara mer vän än den andra. Det är ingen kul känsla alls. Då känner jag att jag inte duger, att min personlighet inte duger, att mina åsikter inte är värda något. 
Vet Ni ibland har jag bara lust att stänga ner denna blogg, ta bort mitt konto på facebook och bara skita i allt. Bara vara själv. 
Det var bara det jag vill säga.

Kram C

17 kommentarer:

Fröken Nilsson sa...

Jag lovar att du aldrig "stör" hinner jag inte svara på chat lr sms så är det oftast så att jag inte ens sett det!

Kan faktiskt känna in med det du skriver då min vänkrets är mini, det är inte alltid lätt att fixa nya liksom.....

Åh vilken kram du ska få när du kommer :)
Kjaaaam finaste <3<3<3<3

Svetlana Driagina sa...

Jag håller med Annica! <3
Och jag kan känna igen delvis mig i det du skriver...
Jag har inte så många vänner här i Sandviken...och har svårt att komma in i andra "kompisgäng"!
Synd att vi bor så långt borta från varandra...
Massvis med kramar till dig! <3 <3 <3
//Lana

Sonja Kidron sa...

<3 <3 <3
En STOR kram till dig Catharina!
Var dig själv, precis som du är... utan att fundera så mycket, så är du alldeles tokbra!
<3

Mitt liv som fru L sa...

Bruttan: Jag vet att jag inte stör dig, det är med andra jag känner så! Samma här om man inte svarar på sms eller i chatt så är det ju oftast för man inte sett....Eller att jag sett det och inte svarat direkt...vilket virrpannan jag glömmer sen ;)
Häpp, du ska få största kramen :)
Kjaaaaam <3<3<3<3<3

Lana: Skönt att inte vara ensam i sina tankar och känslor! Jag vet att jag inte stör dig heller! Mmm, det där med vänner är inte lätt...Ja, det är såå synd att vi inte bor närmre varann :(
Kram <3<3<3<3<3

Sonja: Tack, jag ska tänka på det!
Kram C <3<3<3

Anonym sa...

Tror att vi alla känner så ibland. Själv har jag flyttat och får börja om så att säga och det är inte så lätt i vuxen ålder som det var på dagis när man typ bara fråga vill du vara min vän. Svårt att närma sig andra utan att de ska tycka att man är för påflugen gör att jag hellre avstår och missar nya vänner antar jag. Tack för att du sätter ord på det. kramar Lina

Anna sa...

Det där hade lätt kunnat vara jag som skrev, jag har litet umgänge eller alltså jag har 4 systrar med familjer och hur kul är det att var med dem jämt?

Nä stäng inte ner bloggen den kan väl vara bra och du har faktiskt sagt att vi är många som kämpar tillsammans :)
Tänkte ha lite bloggvärlden hos mig nästa vecka och undrar om jag får ge dig en av inläggen med länk?

Anna med jagaminus.bloggo.nu

cosmoscatten sa...

Nej stäng inte ner bloggen och avskärma dig, jag läser ju din blogg varje dag! Och jag tycker att du är en jätteskön person Catharina :) du har så go humor mitt i allt jobbigt du går igenom och du är så ärlig och blottar dig själv på ett otroligt modigt vis. Jag beundrar det hos dig :) jag gillar verkligen att läsa allt du skriver och du är en så genuint go och snäll tjej. Glöm aldrig det. Stor Kram!!!

Angelica - Vardagsliv med LCHF sa...

Nu har jag läst ikapp mig på bloggen din, efter att inte läst några bloggar alls på ett tag. Oj, vad mycket du skrivit! Och fina tips på sallader!
Känner också igen mig lite i det du skriver. Jag har ingen nära "bästa" vän längre. Bekanta har jag och någon vän, men liksom ingen bästa vän, och det är nåt jag saknar. Och du får INTE stänga ner bloggen, jag gillar den ju!! <3

Mitt liv som fru L sa...

Lina: Vad modigt av dig att flytta. Ja, precis som du säger är det inte som på dagis där man bara frågade "ska vi leka"...Känns skönt att jag inte är ensam i dessa känslor! Kram <3

Anna: Var glad för de vänner du har, även om det "bara" är familjen! Bloggen stängs inte ner. Japp, vi är många som kämpar tillsammans! Maila mig om det där med bloggvärlden och förklara vad det går ut på...mittlivsomfrul@gmail.com
Kram <3

Cosmoscatten: Jag vart faktiskt sååå tagen av din kommentar att jag började grina...Först och främst blir jag glad för att du inte vill att jag lägger ner bloggen, och att du läser varje dag! Sen så blir omöjligt ännu gladare av att jag lyckats visa vem jag är, att det kommit fram! Å du, jag glömmer INTE! Kram fina du <3<3<3

Mitt liv som fru L sa...

Angelica: Skönt att inte vara ensam om detta! Som sagt bloggen stängs inte ner! Kram <3<3<3

Erikas LCHF till vardag och fest sa...

Jag har tagit en liten paus från alla bloggar i några dagar... och så kommer jag tillbaka till det här. :(

Catharina... du är bra som du är! Glöm aldrig det! Det gör ont i mig när du är ledsen. ♥

Stäng inte ner bloggen, jag tror att den kan vara ett bra sätt för dig att ventilera dina känslor... och så är vi många som läser och älskar det du skriver. Ser i dina kommentarer att du skriver att du inte ska stänga bloggen och det gör mig jätteglad.

Till skillnad mot vad många skriver här så har jag förmånen att ha några riktigt nära vänner, även om jag tyvärr inte hinner träffa/prata med dem så mycket som jag skulle vilja... men de är i samma situation som jag så även om vi träffas sällan så "hittar vi tillbaka till varandra" på några sekunder. Jag önskar och hoppas att du också får uppleva den känslan av att ha någon som alltid finns där för dig!

Hoppas du, jag, Lana och Annica kan träffas, vore så roligt att ha en liten träff. ♥

♥ Många kramar ♥

monkan sa...

Det är klart du ska skriva!!! Fattas bara annat!

Det är inte lätt med vänner...jag har många vänner men ingen "bästis", det kan jag sakna. Och det är ju inget man skaffar sådär bara, hehe.

Du vet hur man säger: man är aldrig ensam i misären...finns alltid nån som har det värre..!

Sköt om dej! Grekiska solkramar från mig! /M

Erikas LCHF till vardag och fest sa...

Funderade på om man kan ta en träff med Lana och Annica i Stockholm? Vi bor ju så spritt i landet. Tåg eller buss till Stockholm borde ju finnas från alla ställen.

Några timmar tillsammans (och kanske lite shopping!!! - ja, jag erkänner jag älskar shopping även om det inte sker så ofta), äta, prata och umgås.

Kanske får bli till våren??? Lana var rätt upptagen i höst.

Det var en tanke i alla fall.

Sköt om dig gumman! ♥

♥ Kram Erika ♥

Mitt liv som fru L sa...

Erika: Tack, vad snäll du är! Måste vara härligt att ha sånna vänner!
Kram <3<3<3

Monkan: Jag fortsätta skriva, lovar!
Kram C <3<3<3

Anonym sa...

Hittade din blogg genom en slump! Tittar numera in varje dag för att se om du skrivit något. Jag önskar att jag hade en vän som du. En varm person som vågar vara sig själv. Är själv väldigt ensam även om jag har barn och man. Tänk att det är så svårt att hitta vänner som vuxen.
Kram till dig,
A

Mitt liv som fru L sa...

A: Välkommen hit! Vad glad jag blir att tittar in hos mig, betyder en massa ska du veta! Blir också väldigt rörd av din ord. Jag önskar precis samma sak som du!

Kram C <3<3<3

Linda sa...

Jag känner precis som du!!! MIN sjukdom har skrämt iväg så många människor, jag har EN vän som stått ut med alltihopa, hon ger inte upp men annars känner jag mig vilsen och ensam. Vill så gärna ha parmiddagar, fikadejter osv osv.. men det skrämmer mig så oerhört att ta steget. *kram*