torsdag 21 februari 2013

Jag känner mig som en knarkare, jag är en knarkare

Överskriften kan låta grov, men precis som så känner jag mig. Som en knarkare. Min drog är mat/socker. Likt en alkis som tar sin morgonsup, eller likt knarkaren som tar sig en sniff eller sil...Så tar jag varje morgon mitt socker för att kicka igång systemet. Jag känner välbehaget i kroppen när sockret ger verkan, jag blundar, njuter. Rösten i huvudet tystnar, jag känner ett inre lugn och för första gången på morgonen kan jag andas. På riktigt. 
Hela dagen går jag sen som i ett töcken, äter inget för att straffa mig själv för att jag även denna morgon gav vika för rösten. Rösten som vill mig illa, rösten som förgör mig, rösten som jag hatar men samtidigt älskar på något konstigt sätt. 

Senare under dagen måste jag handla. Jag är uppe i varv, röda hund är helt stirrig och jag har ett mål i sikte...Handla drog. Alkisarna de går till systemet, knarkarna ja de går till sina gathörn/källor. Men jag, jag går till affären. Precis som du. Där du går handlar, där handlar jag min drog. Inte på systemet, inte gathörnet, utan på Ica. Där shoppar jag mitt gift. Det finns inga regler, inget hot, jag är helt ensam med drogen. Hand  i hand går vi, drogen och jag. Mitt på Ica där småbarns föräldrar ropar argt efter sina ungar. Där stressade pappor handlar kvällens middag. Där pensionärer armbågar sig fram till affärens klipp. Där går jag och skäms, samtidigt som jag är hög av förväntan. Jag ska få handla drog...Listan i huvudet blir längre och längre. 
Bröd, choklad, chips, saft och pommes. Mina största laster. Dragkampen, begäret, suget, JAG MÅSTE HA! Långt, långt bak där i huvudet är det ändå en svag liten röst som talar. Den talar tyst, jag hör den knappt. Men någonstans mellan begäret och kaoset hör jag den ändå..."Köp inte, du vet ju hur du mår när du ätit det där. Du är värd bättre, du kan stå emot, jag ska hjälpa dig". Långt där inne hör jag orden, jag känner hur de griper tag i mitt innersta, jag blir berörd, tårarna bränner bakom ögonlocken, jag hör sanningen. Den gör ont, den gör mig rädd. 
Jag dras mellan två olika världar, den trygga men elaka, det jag är van vid. Mot det okända, nya och vackra. Vilket ska jag välja? Vad väljer jag?
Det trygga. Alla gånger det trygga. 
Någonstans där vaknar jag upp, blir medveten om vart jag är. Just det, på Ica. Jag roffar snabbt åt mig min drog. Skyndar till kassan, möter inte kassa personalens blick. Biter på naglarna, pillar i håret och försöker att inte falla ihop av nervositet. 
När jag går hem kan jag andas ut. Långa djupa andetag. Jag tar fram chokladen, tar en tugga. Jag är fast, fast från första stund. Lugnet infinner sig. Några sekunder senare kommer skammen, skammen sköljer över mig med full kraft. Återigen har jag förlorat, jag lät drogen vinna. Igen. Jag är förlorad. Igen. 
Jag känner mig så jävla misslyckad.

Såhär kan en vanlig dag i mitt liv se ut.
Kram C

11 kommentarer:

Fröken Nilsson sa...

Du är såå bra på att beskriva hur du har det!!
Önskar med hela mitt hjärta att den lilla rösten orkar bli stark och hjälpa dej <3
Störstamegakrjaaaaaamen <3<3<3<3<3

Maria sa...

Usch vad jobbigt!! Lider med dig.
Hoppas verkligen du får bukt med detta, men ett beroende är tufft.
Du är väldigt duktig på att formulera dig!!
Ha en fin dag !!! Kram

Helena.B sa...

Otroligt bra skrivet och skrämmande hur mycket man känner igen sig själv!! Kram till dig för att du delar med dig <3

Svetlana Driagina sa...

Oh, vad jag vill komma till dig och krama om dig och stoppa den här förbaskade röda hunden! För jag förstår dig jättemycket! Har du förresten fått provresultat?
Jag sänder dig massvis med styrkekramar! <3 <3 <3
P.S.
Du kanske ska gå kursen igen?
<3 <3 <3 <3 <3
//Lana

monkan sa...

Usch ja! Så är det, ett mål i sikte bara! Det är ett grymt beroende, folk i allmänhet fattar inte...

Och man slutar och slutar, typ en timme i taget... ;)

Stöttar dej i mina tankar!
Kram /M

Mitt liv som fru L sa...

Bruttan: Tack, vad snäll du är! Ditt pepp betyder massor! Kram känns ända hit ;) KJAAAAAAAAAAAAM <3<3<3

Maria: Tack, jag försöker formulera mig så bra jag kan! Ja, det är jättetufft.

Helena B: Tack, vad snäll du är! :)

Lana: Jag VET att du förstår mig! Det hjälper mig massor! Ja, jag kanske skulle det, gå kursen. Men då vill jag vara 100% motiverad, det är jag inte nu, tyvärr. Men jag kan kanske bli! KRAAAAAAAAAM <3<3<3

Monkan: Nä, folk fattar verkligen INTE sockerberoende. Det är ju bara lite mat, sluta ät, rör på dig. Blir sååå trött :(
Tusen tack för stöttningen, fan blir lite rörd av era kommentarer alltså <3

KRAM ALLA FINA <3
C

Caritha sa...

Du kunde skrivit om mig, känner igen mig i precis allt du beskriver. Kram!

Mitt liv som fru L sa...

Caritha: Välkommen hit till min blogg! Känns skönt att veta att jag inte är ensam om detta! Kram C

cosmoscatten sa...

Det låter jättejobbigt! Stackars... Men kämpa vidare. Stor kram

Angelica - Vardagsliv med LCHF sa...

Gud, vad bra du är på att skriva! Jag känner igen mig i vartenda ord. Det syns nu i text vad himla jobbigt det är och vilken drog det är. Du har en stor insikt där i alla fall. Hoppas verkligen du kommer till rätta med det...

Mitt liv som fru L sa...

Angelica: Tack, jag försöker skriva så bra jag bara kan! Skönt att vi har varandra i detta, ellerhur?
Ja, insikt och medvetenhet det har jag MASSOR av. Gäller bara att komma till rätta med det som du säger!

Kram C <3