Gravid...är jag eller är jag inte?! Jag har ju för fan seriös CRAVING

Det är nästan så att man skulle kunna tro att jag är gravid, som jag beter mig med maten...Men jag har testat mig och jag är INTE gravid. Och det är jag faktiskt glad för, kan låta konstigt men jag skulle inte orka med allt vad en graviditet innebär för mig. Inte när jag mår som jag gör nu. Eftersom att vara gravid för mig är = ständig oro och en stor risk att jag får missfall :(

Tillbaka till det här med maten, jag beter mig lite som om jag vore gravid. Jag är noll intresse för att äta och jag är inte sugen på mer en kanske två saker som jag kan tänka mig att äta. (Pasta och mackorna). Men jag har seriös ordentlig CRAVING efter tonfisk i olja, det som jag har i röran till mina mackor. Kan säga att jag inte annars är ett fän av varken tonfisk på burk eller den där finfin tonfisken, ni vet som ligger i findisken.

MEN idag när M kommer hem är jag helt hysterisk och säger det första jag gör när han kommer innanför dörren: Tonfisken är slut, jag MÅSTE ha tonfisk. Nu åker vi och handlar.
Jag lät inte ens stackarn gå på toa innan vi drog i väg till affären...det säger en hel del om min mani och tillika nya craving.
När vi väl kommer in i affären så går jag till hyllan med tonfisk, och vad tror ni händer...? Jooo, den tonfisken jag vill ha är SLUT, och det finns bara tonfisk i vatten kvar. Jag bryter i hop i affären som någon jävla övergravid kärring. Jag spottar/fräser och STAMPAR på stället där jag står, det har jag fått efter M. Det sägs ju att man blir som dom man lever ihop med, och det här fallet så stämmer det ;) Jag börjar vädja till M att vi kan väl åka till nästa affär, vilket jag själv hör att det är ju vansinnne...eller egentligen tycker jag inte det men jag vågar inte säga till M att vi ska åka till nästa affär... ;)
När jag har mitt utbrott så knackar M mig på axeln och frågar: Kan du inte ta den här sorten istället? (han viftar med något i handen) Då börjar jag gråta, jag skojar inte jag börjar verkligen att GRÅTA. Mellan alla tårar och snorforsar så inser jag vad jag håller på med. Jag skärper till mig, torkar tårarna som envist vill hålla sig kvar på mina kinder, jag tar den där förbannade jävla tonfisk burken och mascherar iväg. När vi kommer mot kassan så vänder jag mig om mot M och väser: Nästa gång ska jag ha RÄTT tonfisk sort, bara så du vet. M tittar på mig frågandes och sen bryter han ihop i ett garv...och jag som börjar inse hur överkänslig och fjantig jag varit börjar skratta jag med.

Men jag ska ändå erkänna såhär några timmar senare att det känns inte riktigt bra med "fel" sorts tonfisk...Mina älskade överlevar mackor kommer nog inte smaka som de andra med "rätt" tonfisk...HAHA :D

Det är den här sorten som jag ville ha, men nu fick jag alltså nöja mig med att ta den med v a t t e n. Jag tror ni märker mitt missnöje ;) 
I dag har jag verkligen förstått innebörden av att vara gravid och att ha cravings, samt att bete sig konstigt. Nu förstår jag alla er kvinnor när det ni pratar om era cravings, och om hur ni kan jaga i väg era gubbar mitt i natten efter allt möjligt konstigt i matväg. Jag FÖRSTÅR er. Jag har blivit som ni och jag är inte ens gravid. Och inte ens när jag varit gravid har jag haft några cravings eller betett mig konstigt, faktiskt.