Att gå åt rätt håll

Jag har den senaste tiden ringt in på fler och fler OA-telefonmöten. Nu är det inte längre jobbigt, utan nu kan jag på något sätt slappna av och njuta av att lyssna.
Igår så var jag modig igen, jag delade för första gången på mötet. Det var inte länge jag pratade, men jag sa i alla fall någonting. Det betyder mycket för mig, det får mig att växa i allt det här. Jag har också börjat skriva ner en så kallad "handlingsplan", för hur jag ska gå tillväga för att bli helt sockerfri. Det skrämmer mig fortfarande att släppa drogen, men på något sätt vilar jag i den känslan. Det får vara så, jag är rädd och det är okej.

Jag känner också att jag vill ringa till OA-vänner men jag tycker det är svårt. Mest för att jag själv inte är 100% sockerfri...vad har jag att ge lixsom? En himla massa, det vet jag ändå så tar det emot att ringa. På något sätt känner jag mig obekväm när jag pratar med andra, som är sockerfria och jag inte är det. Jag kan egentligen inte sätta ord på vad det är som jag känner mig obekväm över. Det är som att jag är fel, på något sätt. De gör rätt, men inte jag. Typ. 
Även om jag gör mycket bra saker, så är jag trots allt inte sockerfri. Det är dom. Å då känner jag mig obekväm. Jag menar vad kan jag ge dom, genom våra samtal? Är jag en ständig påminnelse om att de inte vill vara där jag är? Och å andra sidan så är väl det bra tänker jag. Att mitt lidande och fortsatta drogande kan hjälpa de att förbli sockerfria. Äsch, jag vet inte. Nu blev det bra snurrigt hörrni ;)

Hursom, jag känner att jag är på väg. Jag har ett mål i sikte: att vara sockerfri en dag i taget.
Kram C