Är botten nådd?

Att vara mitt i det här känns som att vara bortkopplad från livet. Men jag vet att min tid kommer, det har jag känt länge...Jag kommer inte sitta här om 30 år och fortfarande vara i sjukdomen. Det känner jag starkt att jag inte kommer vara. Jag känner att jag är pågång, att jag vill, att jag snart orkar ta tag i allt. Jag känner mig klar på något sätt, klar med att må skit. Jag vill leva livet. 
Jag har varit här nere alldeles för länge, i det mörka, kalla och kärlekslösa som vi så fint kallar botten. 

Vågar jag mig upp? Orkar jag kämpa för min överlevnad däruppe? Vågar jag synas och bli Catharina igen? Det är inte lätta frågor att svara på alls. 
Blotta tanken på att jag ska komma upp, upp från botten skrämmer skiten ur mig. Hjärtat fladdrar, andningen blir häftigare och jag känner hur jag drar mig tillbaka ner. För även fast det är mörkt, kallt som fan och kärlekslöst så känner jag mig trygg här nere. Det kan låta galet, jag vet. Men jag har vant mig själv vid att nöja mig med mindre...För jag har aldrig någonsin förväntat mig mer...

It`s like you`re a drug
It`s like you`re a deamon I can`t face down
It`s like I`m stuck
It`s like I`m running from you all the time
And I know I let you have all the power
It`s like the only company I seek is misery all around

It`s like you`re a leech
Sucking the life of me
It`s like I can`t breathe
Without you inside of me
And I know I let you have all the power
And I`m realize I`m never gonna quit you over time

It`s like I can`t breathe
It`s like I can`t see anything
Nothing but you
I`m addicted to you
It`s like I can`t think
Without you interrupting me
In my thoughts
In my dreams
You`ve taken over me
It`s like I`m not me
It`s like I`m not me

K. Clarkson

Kram C