lördag 18 augusti 2012

Hur blir jag? Hur känns det?

Jag tänkte förklara hur det känns att ha sug/abstinens efter socker, hur sockerkicken känns och hur  jag mår efteråt när min kick lagt sig. 

När jag har sug efter socker blir jag väldigt rastlös och nipprig. Det känns som att hjärtat fladdrar lite som det känns när en mamma känner sitt barn i magen för första gången. Ibland kan det nästan synas på halsen hur pulsen slår snabbt. Jag får svettningar fast jag är iskall på nästippen, hårbotten, nacken och ryggen.
Jag blir torr om läpparna, blicken flackar och det känns som att varje hårstrå på huvudet värker. En del har beskrivit det som tandvärk i hela kroppen...men jag tycker att det är mild beskrivning. 
Har suget verkligen slagit till går det absolut inte för mig att tänka klart. Det är som att jag är i min lilla värld, i en glaskupa. Det enda jag ser och hör är SOCKER

När jag sen får min drog då infinner sig ett lugn i mig, en skön tillfredställelse. Allt känns kul, bra och härligt. Man känner sig oövervinnerlig och stark. Denna känsla brukar vara sisådär 5 minuter.

Efter mina 5 minuters high mår jag skit, har ångest, är arg på mig själv. Jag klankar ner på mig själv att jag åt den där chokladbiten, fast jag bestämt att jag inte skulle. Jag känner mig värdelös, smutsig och äcklig. Och det ända som får den känslan att försvinna är att ta mer, mer och mer socker för att lindra smärtan och ångesten.

Och sådär går det runt, runt, runt. Never ending story.

Sen kan jag säga att många tror att vi sockerberoende äter för att det är gott, för min del är det världens största lögn. Jag kan säga att jag tycker inte choklad, saft, chips, bröd, potatis, pasta, fikabröd är speciellt gott. Jag kan till och med stå i affären och inte vilja ha något, för jag är inte sugen, för allt smakar ändå skit. Men trots det köper jag, för att jag vet att när jag kommer hem så måste jag ha. Jag är så trött på allt vad socker och kollisar heter, jag bara spyr på det men ändå kan jag inte sluta. Det är väldigt frustrerande kan jag säga. Det blir ett jävla virr varr av kaos i huvudet, en känsla av rejäl desperation inombords. 

Det är bara så enkelt att vi beroende har alla hittat vår optimala drog som tillfredställer vår sjukdom, den drogen som får oss att slippa känna smärta inuti och för en sekund slippa känna ett endaste jävla dugg. 

Kram C

5 kommentarer:

ryskadockor sa...

Visst är det så! Först efter den där j*la chokladbiten är man så lycklig och tllfredställd... och sedan är man äcklad av sig själv...
När jag trillar i sockergropen så är det först jättegott med allt sött, jag njuter av choklad/bröd/syltsmaken... men jag äter så fort för jag är rädd att nån kommer på mig, att nån tar ifrån mig de där goda bitarna... och samtidigt nånstans djupt i hjärnan förstår jag att jag gör fel, och därför vill jag äta upp allt snabbt, då hinner jag typ inte skämmas över mig själv... Och sedan kommer ångesten... och jag kan t.o.m. gå och försöka spy allt den där "äckliga" som var så gott innan... men lyckas aldrig för ingenting kommer ut...
Igår var jag sötsugen... första arb.veckan var avklarad, fredagskväll och det bidrog till att sötsuget kom fram krypande... jag var dessutom ensam hemma i ca två timmar... perfekt tillfälle att proppa i mig något sött utan att någon ser mig (typiskt beteende för beroende). Jag tänkte att äta muffins som dottern bakat, men i sista stunden stoppade jag mig själv, för jag ville inte få skäll från dottern att jag ätit upp alla hennes muffins (hon känner till mitt beroende). Jag gjorde istället ett smoothie på hallon/blåbär och kokosmjölk... tack och lov det stillade mitt sötsug... Och jag blev faktiskt glad att jag kunde "övervinna" och lura mitt sötsug igår! Små steg i rätt riktning!
Prova med det smoothie du med! :)
Nu skrev jag så mycket här, kanske också lite förvirrande... fingrarna hinner inte efter hjärnan...
Ha en toppen lördag!
Varma kramar till dig!
//Lana

Luiza sa...

Tack för din kommentar, mail och FB meddelande. Tack för din omtanke. Du är bäst.
Jag svarar senare. Om jag säger så här, du vet precis vem jag skriver om ;).

När det kommer till beroendet, vet jag ialalfall till viss del hur det känns att stoppa i sig saker till en förbannelse utan att egentligen tycka det är gott och sen må dåligt över det.
Jag hoppas att du hittar ett sätt en dag, som får dig att slippa den här fruktansvärda sjukdomen som sänker dig.
Du är en underbar person med ett vackert inre och yttre, med ett otroligt varmt hjärta som ger, och ger, och ger....
Tack för att du finns.
Även om jag visar det väldigt dåligt, ska du veta att du , JUST DU,betyder väldigt mycket för mig.

Massa kramar

Mitt liv som fru L sa...

Lana: Tack för dina ord, och att du beskriver hur du har det med sockret! Jättebra att du tog en smoothie i stället för muffinsen! Jag är så glad att jag hittat dig genom våra bloggar, du gör mig glad och hoppfull!

Kram C <3

Mitt liv som fru L sa...

Luiza: Ja, visst är det märkligt det där att vi äter även fast det inte är gott. Skönt att höra att jag inte är ensam om det problemet...
Tack för att du finns! Och du, jag VET att du bryr dig även om vi inte hörs på ett par dagar!

Love C

Anonym sa...

Hej. Jag hittade just din blogg och läser lite.. Och jag kan bara säga TACK, för att du får mig (och säkert många andra) att inte känna mig ensam. Jag försöker komma igång med mitt LCHF liv igen och det är så skönt att få inspiration :)
Tack för din ärlighet!

Kram: Lotta