Självklart är det viktigt att minnas och aldrig glömma hur det var innan. Samtidigt vill jag se framåt utan att för den sakens skull förminska allvaret i hur illa ute jag faktiskt var.
För över 6 månader sen levde jag inte, jag var bara något slags väsen som gick runt och knappt andades. Jag var helt sänkt och jag kände mig fånge, inte bara i min egen kropp utan även i min själ. Den var inte min längre, utan den ägdes av sjukdomen. Ett fängelse, det är helt rätt ord att beskriva det. Jag åt eller så åt jag inte alls. Kunde knappt inte ta hand om mig själv och jag var helt övertygad om att detta var min lott i livet...att må dåligt! Jag förnekade sjukdomen, å jag fortsatte äta...för jag orkade inte med rösten i huvudet. De var få saker som gjorde mig genuint lycklig och jag brydde mig inte om något. Så nära döden som jag var förra sommaren, det vill inte jag riktigt ta i. Men så var det faktiskt...Ska jag vara ärlig som hade jag nog inte överlevt många år till. För mitt liv var inget liv, det var misär.
6 månader senare sitter jag här, drogfri och jag lever på riktigt.Visst jag mår inte toppen än, men jag mår tusen gånger bättre än förra sommaren. Min fortsatta resa kommer vara krokig och i slutändan sååå värt det!
TACK, från djupet av mitt hjärta till ALLA er som på något sett funnits för mig! Utan er hade jag inte klarat detta...
.JPG) |
| Detta fick jag från finaste Bruttan, tänk att hon kom ihåg denna dag...så rörd över det! |
