90 dagar

Så kom den dagen som jag längtat efter länge, 90 dagars drogfrihet! Grattis till mig! Jag tänker vara lite rebell precis som Monkan och faktiskt inte tacka Gud eller OA...som alla andra jag känner gör. Jag tänker tacka mig själv, inte någon annan! För det är jag som har gjort allt jobb, självklart med stöd från er, OA-vänner och min högre kraft. Men det är jag som kämpat, slitit och hängt i när det varit som jobbigast. Ingen annan har gjort det åt mig, så idag ger jag mig själv en stor klapp på axeln ;)
Dock började dagen dåligt, jag skulle väga mig...eller ska jag säga sjukdomen tyckte att jag skulle väga mig. Luften gick ur mig, för jag hade bara gått ner 7 hg på tre veckor. Jag var inte heller nöjd med att jag på 90 dagar gått ner 10 kg. Förr har jag nämligen gått ner det på TVÅ månader, men då har jag också varit extremt strikt. Så nu åker vågen ut på riktigt, inget lägga ut den i bilen och ta in den varje månad och stå där i hallen i bara trosor, nykissad och hoppas. För hur mycket jag än hoppas så kommer sjukdomen alltid hitta något som är fel på siffran på vågen. 
Direkt när Pingvinen sagt siffrorna så bröt jag ihop, jag la mig på sängen och grät. Behöver jag säga att sjukdomen äääälskar det? Efter en stund ryckte jag upp mig, tog beslutet att slänga ut vågen, åt frukost, sms:ade både en vän och min sponsor om min morgon! Ringde även en OA-vän och delade om detta, kändes så skönt och befriande efteråt! 1-0 till mig! Sjukdomen ska inte få besegra mig...

Igår så blev jag påmind om att jag måste hänga i, speciellt när det blir jobbigt. För tycker jag nu att röda hund bjäbbar mycket i mitt öra, så är det ingenting mot vad den kommer jag göra när jag tagit första tuggan! Det stämmer verkligen jättebra med där när jag är i tillfrisknandet, så ligger sjukdomen ute i korridoren och gör armhävningar...Den laddar verkligen för att fånga in mig blixtsnabbt när jag gett upp. Läskigt men sååå sant! 
Därför behöver jag varje dag erkänna för mig själv att jag är maktlös inför maten...

Kram C <3

- 1,9 kg!

Superfiiina vitsippor som jag plockade i måndags!

Jag är supernöjd med mitt viktresultat, trodde aldrig att jag skulle gå ner så mycket faktiskt. Klapp på axeln till mig, för det är jag som gjort allt arbete! Wihiii :)
Till middag ska jag prova på att göra rättikagratäng, det ska bli spännande och se om det faller fru L i smaken...Nu ska jag ut och påta i trädgården och sen ut på en promenad med I i det fina vädret. Livet känns bra härligt nu!


Kram C

Om sanningen ska fram...

...så går det inget bra alls med maten. Jag lyckas helt enkelt inte att ge blanka fan i att äta godis, chips och läsk/saft. Jag äter nästan alltid LCHF till middag, frukost äter jag sällan för jag har svårt att äta när jag är själv. Jag kanske tar några få bitar godis, någon näve chips, en klunk saft för att "kicka" igång systemet och vakna till. Jag kommer mig inte för att äta när jag är själv, jag är inte intresserad av det helt enkelt. När M kommer hem äter vi alltid lagad middag och då har jag nästan varje dag faktiskt ätit helt LCHF, jag mår ju så bra av det men varför kan jag inte ge fan i godiset? Jag mår toppen av att äta LCHF, det är gott och jag vet att om jag skulle lägga manken till så skulle kilona rinna av mig. Men jag klarar inte av att släppa godiset och chipsen. Jag måste ha det hemma, det ger mig trygghet och jag känner ett inre lugn av det. Sen äter jag det faktiskt inte varje dag, och det är inga stora mängder när jag väl äter, men det måste finnas hemma. Jag har en ätstörning och den sitter djupt rotad i mig, jag har haft den sedan jag var runt 20 år, innan dess var det inga problem alls. Även fast jag väger över 110 kg så äter jag extremt lite. Många tror nog att jag äter helatiden med tanke på min storlek men faktum är att jag i mitt huvud har ett anorektiskt tänk, jag unnar mig inte att äta. Jag har lixsom inte lust, jag tar mig inte tid med det. Jag känner sällan hunger, och blir jag hungrig så härdar jag ut och skiter i det, kroppen går på sparlåga.

En dag kan se ut ungefär så här: En rad med choklad eller 3-5 godisbitar, lite chips eller någon klunk saft eller läsk, sen äter jag inget resten av dagen tills M kommer hem. Då äter vi middag och jag äter LCHF, ibland faller jag dit och äter icke LCHF mat också. På kvällen natten så äter jag kanske 2-3 nävar chips, något glas med saft/läsk någon rad med choklad och ibland kanske lite godis. Om jag mot förmodan är sugen så kanske jag gör 2 varma mackor eller något. Som Ni ser är det inga enorma mängder jag äter, och detta är en dag när jag väl äter. Det finns dagar när jag bara ätit maten vid middagen.  Jag skulle nog helt och hållet kunna leva på chipsen, chokladen, godiset och läsken/saften, istället för att äta normal mat 3gg/dag. Skulle jag inte vara överviktig/ohälsosam och känna mig ofräsch och med noll energi av den kosten skulle jag välja den framför all mat i världen. Jag vet, helt jävla sjukt.

Och det finns lixsom ingenting runt mig som kan få mig motiverad, jag tror faktiskt inte ens att jag skulle ta mig i kragen om en läkare sa att jag har diabetes och måste gå ner i vikt. Var ska jag hitta drivet? När ska jag få en Aha-upplevelese och känna NU ska jag fanimej bli hälsosam och äta bra  mat?

Jag vill, vill, VILL. Men jag gör INGET. För jag orkar bara inte. Rädd för att misslyckas att falla dit igen, att jag inte ska klara det. Jag vet vad jag ska göra för att må bra, men att ta det där steget från tanke till handling är SVÅRT, nästan oöverkommligt. Det finns alltid något annat som är viktigare, jag blundar för verkligheten och för mig själv. Jag får väl helt enkelt börja med baby-steps, men jag vet inte med vad, var eller hur jag ska börja och det är frustrerande!!!!!

TACK för allt beröm jag fått för mina bakverk, det värmer ska Ni veta!

LCHF-tidning med Expressen!

En toppen tidning med inspirerande vikt/hälsa historier,recept och tips! Nu ska vi ses film och mysa i soffan mina killar och jag!