Ända sedan jag blev drogfri har bloggandet inte känts nödvändigt längre, lusten till att dela med mig av mitt liv har försvunnit helt. Just nu lever jag livet på riktigt, precis så som jag önskade och hoppades på.
Detta beslut känns helt rätt, jag har bestämt mig för att sluta blogga.
Bloggen kommer finnas kvar ett tag, typ över sommaren. Sen tar jag ett nytt beslut om bloggen ska plockas bort helt och hållet...eller om jag mot förmodan ändrat mig!
Jag vill passa på och tacka alla ni som läst min blogg, kommenterat och hjälpt mig under den tiden jag bloggat. Ni har varit grymma!
Kram på er! <3
C
Visar inlägg med etikett Tankar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tankar. Visa alla inlägg
torsdag 26 juni 2014
torsdag 15 maj 2014
Här inne står tiden stilla!
Ojojoj, vad jag är dålig på att blogga. Sjukt dålig! Men jag skyller på noll lust till att skriva, plus att jag har tröttnat lite. Har inte riktigt hittat tillbaka till blogglusten, än. Jag har alltid tyckt det varit kul med bloggen, men nu är det mycket som händer i mitt liv. Så jag får inte riktigt ro till att skriva längre. Kul ändå att se att det är flera som kikar in här varje dag!
Update: Jag är fortfarande, en dag i taget drogfri. 8 månader på lördag, stort. Det går jättebra med maten, har i princip noll drogsug. Jag äter gott och njuter varje dag, nästan iaf ;)
Jag har även börjat med promenader innan frukost, inte varje dag...men ändå! Har även planer på att dra mig iväg till gymmet. Känner att denna kropp börjar bli lite väl sladdrig och dallrig! ;)
Ska "bara" övervinna rädslan att ta mig dit, våga ta plats och släppa att jag tror att alla kollar på mig, hej ego!!!!!
Det är mycket rädslor just nu. Rädslor som jag förr självklart hade, men som jag drog mig undan ifrån, genom att äta. Men nu när jag är drogfri, lever på riktigt, känner på riktigt. Då har jag plötsligt blivit jätterädd för att M ska dö. Att andra i min närhet ska dö. Att allt det jag fått tillbaka genom att vara drogfri, det är jag rädd för att förlora.
Rädd för att bli den där kontrollerande/elaka/oärliga människan igen.
Rädd för att tappa kontrollen, bjuda in sjukdomen igen och börja droga...och bli tjock igen!
Rädd för att tappa livsgnistan och bli ledsen och nere igen.
Rädd för att jag ska tappa bort mig själv.
Rädd för att mycket av det jag bär på, blir för tungt och att jag inte pallar med det.
Listan kan göras oändligt lång...
Kroppen: Det är sjukt hur mycket den har förändrats. Det fina är att jag börjar känna mig som mig igen. Den där riktiga Catharina, som tidigare var gömd bakom kilon och fett. Jag tycker om det jag ser i spegeln nu, inte bara för att jag tappat över 20 kg. Utan för att jag ser en glädje i ögonen, som är äkta. Jag bryr mig mer om hur jag ser ut, jag vill göra mig fin och jag sträcker på mig med stolthet nu. Jag kan ta ett foto och känna, wow vad jag ser bra ut. För det känner jag faktiskt nu! Å vet ni? Det komiska och fantastiska är, att jag väger fortfarande över 90 kg men jag kan ändå tycka om min kropp och det jag ser i spegeln! Coolt! Framsteg!
Jag är rätt aktiv på Instagram, så följ mig gärna där! pingvinensfru heter jag där!
Jag lovar att det inte ska ta två månader innan jag skriver igen!
Kram C <3
Update: Jag är fortfarande, en dag i taget drogfri. 8 månader på lördag, stort. Det går jättebra med maten, har i princip noll drogsug. Jag äter gott och njuter varje dag, nästan iaf ;)
Jag har även börjat med promenader innan frukost, inte varje dag...men ändå! Har även planer på att dra mig iväg till gymmet. Känner att denna kropp börjar bli lite väl sladdrig och dallrig! ;)
Ska "bara" övervinna rädslan att ta mig dit, våga ta plats och släppa att jag tror att alla kollar på mig, hej ego!!!!!
Det är mycket rädslor just nu. Rädslor som jag förr självklart hade, men som jag drog mig undan ifrån, genom att äta. Men nu när jag är drogfri, lever på riktigt, känner på riktigt. Då har jag plötsligt blivit jätterädd för att M ska dö. Att andra i min närhet ska dö. Att allt det jag fått tillbaka genom att vara drogfri, det är jag rädd för att förlora.
Rädd för att bli den där kontrollerande/elaka/oärliga människan igen.
Rädd för att tappa kontrollen, bjuda in sjukdomen igen och börja droga...och bli tjock igen!
Rädd för att tappa livsgnistan och bli ledsen och nere igen.
Rädd för att jag ska tappa bort mig själv.
Rädd för att mycket av det jag bär på, blir för tungt och att jag inte pallar med det.
Listan kan göras oändligt lång...
Kroppen: Det är sjukt hur mycket den har förändrats. Det fina är att jag börjar känna mig som mig igen. Den där riktiga Catharina, som tidigare var gömd bakom kilon och fett. Jag tycker om det jag ser i spegeln nu, inte bara för att jag tappat över 20 kg. Utan för att jag ser en glädje i ögonen, som är äkta. Jag bryr mig mer om hur jag ser ut, jag vill göra mig fin och jag sträcker på mig med stolthet nu. Jag kan ta ett foto och känna, wow vad jag ser bra ut. För det känner jag faktiskt nu! Å vet ni? Det komiska och fantastiska är, att jag väger fortfarande över 90 kg men jag kan ändå tycka om min kropp och det jag ser i spegeln! Coolt! Framsteg!
Jag är rätt aktiv på Instagram, så följ mig gärna där! pingvinensfru heter jag där!
Jag lovar att det inte ska ta två månader innan jag skriver igen!
Kram C <3
måndag 2 december 2013
Om ditt och datt
Tiden & Jul: Ja, snart är ytterligare ett helt år till enda. Tiden går så galet fort att jag knappt inte hinner med...Det är redan december och noll julkänsla har infunnit sig här. Kan bero på att det är strålande sol ute och massa plussgrader ;) Men nä, jul och december tycker jag inte om. Det är bara en enda lång startsträcka av stress, påtryckningar och skyhöga förväntningar. För min del skulle jag gärna hoppa över julen helt, tur att även Pingvinen delar min åsikt. Sen tycker jag iofs att det är himla mysigt med pyntandet och framförallt att tända ljus. Här hemma har det inte kommit upp en endaste adventsstjärna, tomtar eller gardiner, vi har helt enkelt inte haft lust eller ork till det. Å tro mig vi överlever! ;)
Men vem vet, julkänslan kanske infinner sig.
Sorg: Det är precis vad jag känner nu. Sorg. Jag känner sorg och ilska över att just jag ska ha denna sjukdom, att jag inte kan hantera maten...att jag är maktlös! Jag är trött på att jag behöver göra massa saker varje dag, för att hålla mig drogfri. Jag är trött på att jag blivit besatt av vågen, vilket jag aldrig varit tidigare. Sjukdomen försöker på alla sätt och vis att nästla sig in i mitt liv. Jag har även fått dra ner markant på dator och tv-tid, eftersom jag upptäckt att även det är ett beroende jag har. Allt jag tar mig för med, så blir jag besatt och det ska överdrivas till det yttersta. Typiskt beroende-personlighet att inte kunna göra något lagom.
Sömnen: Den har blivit mycket bättre, jag har även vänt tillbaka dygnet. Tack för det säger jag bara! På kursen fick jag lära mig om medveten andning, att göra andningsövningar och att tejpa munnen på natten. Dessa saker är ett jättebra verktyg för oss beroende, men även för er andra. Många av oss överandas, alltså att vi tar för många andetag/minut. Många av oss snarkar, sover dåligt osv...det beror på att vi oftast andas genom munnen istället för näsan. Om man tejpar munnen, blir vi automatiskt lugnare vi kommer fortare ner i djupandning. Jag kan säga att mina insomnings-svårigheter är nästan helt borta efter snart 3 veckors tejpande. Jag gör alltså så att jag tar lite läppsyl på läpparna, stänger munnen, sätter på kirurgtejp över munnen. Detta lilla knep gör att jag somnar inom max 30 minuter!!!!!! Förr tog det timmar för mig...Det kan låta helt galet, men det funkar verkligen. Så snarkar du, sover dåligt, har svårt att somna och inte känner dig utsövd, PROVA detta! Gå även in på medvetenandning.se och läs mer.
Maten: Jag är enormt kräsen med maten, vissa saker kan jag bara inte äta. Det är skitjobbigt och gör det ännu mer krångligt. Sen mår jag fortfarande illa och får kväljningar ibland när jag äter, skitjobbigt och obehagligt. Det här med att hitta saker som jag tycker om, är jättesvårt. Är typ bara sugen på kött. Så här äts det mycket samma saker, dag ut och dag in! Men det gör inget, huvudsaken att jag är drogfri!
Bloggen: Jag vet ärligt talat inte hur jag ska göra med den, om jag ska sluta. Det har blivit väldigt dåligt bloggande här denna höst...och jag vet inte om jag ska fortsätta! Svårt!
Kram C <3
söndag 8 september 2013
Hur det är?
Jag har fått flera mail där läsare undrar hur jag mår. Ja, om jag kunde svara på det. Jag är nästan frisk i alla fall, bara lite hosta...så det är skönt! I övrigt är jag väldigt trött, seg, slö och omotiverad till det mesta. Jag känner att jag har svårt att känna genuin glädje över saker. Fan, det är så svårt att förklara. För en gångs skull kan jag inte få ner mina känslor i ord. Jo, jag känner mig vilsen, tom och stressad. Det beskriver det ganska så bra!
Jag vill att Ni ska veta att jag läser era bloggar, er jag har i min blogglista alltså. Vartenda inlägg läser jag, men jag orkar inte kommentera. Det är inte det att jag inte vill, utan jag har inte ro i kroppen till att skriva något. Så det är inget personligt, utan jag orkar bara inte. Samma sak gäller kommentarerna i min blogg, som Ni skriver. Jag läser alla, men det tar ett tag innan jag svarar!
Jag vet, det är lite slött, segt och okul här inne just nu, men jag lovar det blir bättre!
I morgon kommer det ett tips-inlägg, så håll utkik!
Förresten, jag vill TACKA er som läser, Ni som faktiskt tar er tiden till att kika in i min blogg. Utan er vore detta inte ens hälften så kul!
Nu ska jag mysa med Ior <3
Kram C
Jag vill att Ni ska veta att jag läser era bloggar, er jag har i min blogglista alltså. Vartenda inlägg läser jag, men jag orkar inte kommentera. Det är inte det att jag inte vill, utan jag har inte ro i kroppen till att skriva något. Så det är inget personligt, utan jag orkar bara inte. Samma sak gäller kommentarerna i min blogg, som Ni skriver. Jag läser alla, men det tar ett tag innan jag svarar!
Jag vet, det är lite slött, segt och okul här inne just nu, men jag lovar det blir bättre!
I morgon kommer det ett tips-inlägg, så håll utkik!
Förresten, jag vill TACKA er som läser, Ni som faktiskt tar er tiden till att kika in i min blogg. Utan er vore detta inte ens hälften så kul!
Nu ska jag mysa med Ior <3
Kram C
onsdag 4 september 2013
Jag lever...
...eller det är fanimej knappt ;) Fru L är nämligen sjuk, å när jag sjuk då är jag lika dålig som när en karl är förkyld...det vill säga dödssjuk ;)
Jag vet att det är dåligt med nya inlägg här, men jag hoppas att Ni finns kvar här ändå och väntar. Det är lite deppigt och lite sjukt nu så jag har inte orkat ta tag i bloggningen än. Men jag har en massa inlägg på lager, jag ska bara orka skriva dom först!
Men jag ger ändå ett bildregn, bla från vår semester på västkusten....
Vi åkte och plockade blåbär, bären var jättestora och fina...orkade dock inte plocka mer än lite drygt 2 liter.
Perfekt att frysa in och ta fram till mina gröna smoothies!
Vi drog som sagt till västkusten, närmare bestämt Grebbestad...där Pingvinens päron har stuga!
Sköna varma dagar vid bryggan i Edsviken med denna utsikt...
Otroligt vackert!
Vi åt lunch nästan varje dag på "Feskarn`s kök och bar" jättegod mat. Sen är fiskbutiken på andra sidan (Hanssons fisk) outstanding när det gäller fisk/skaldjur och tillbehör. Är Ni någon gång i Grebbestad, så besök dessa två pärlor :)
Ugnsstekt kummel med örtsås åt vi en av dagarna. Jag skippade faktiskt potatisen, det gick alldeles utmärkt att beställa maten efter LCHF-normer! Sånt gillas :) Det var bara jag som glömde det i vissa gånger, men det var ju bara att peta bort ;)
Vi fiskade en hel del, å jag kan tala om det var jag som fick mest fisk. Både makrill och en stor torsk fick jag upp!
Vi rökte vår egna makrill och åt, det var sååå gott!
Vi tog båten ut till flera öar, det var så otroligt rofyllt och härligt att vara på ö bara vi två...
Sen åker i varje fall inte jag till västkusten utan att äta skaldjur. Havskräftor, räkor, avokadoröra, majonäs, aioli och massa andra goda tillbehör! Mums :)
Jag vet att det är dåligt med nya inlägg här, men jag hoppas att Ni finns kvar här ändå och väntar. Det är lite deppigt och lite sjukt nu så jag har inte orkat ta tag i bloggningen än. Men jag har en massa inlägg på lager, jag ska bara orka skriva dom först!
Men jag ger ändå ett bildregn, bla från vår semester på västkusten....
Vi åkte och plockade blåbär, bären var jättestora och fina...orkade dock inte plocka mer än lite drygt 2 liter.
Perfekt att frysa in och ta fram till mina gröna smoothies!
Vi drog som sagt till västkusten, närmare bestämt Grebbestad...där Pingvinens päron har stuga!
Sköna varma dagar vid bryggan i Edsviken med denna utsikt...
| Glittrande hav och saltstänkta varma vindar....så härligt! |
| Ett riktigt guldkorn! |
| Kummel, godaste fisken... |
Vi fiskade en hel del, å jag kan tala om det var jag som fick mest fisk. Både makrill och en stor torsk fick jag upp!
| Rökt makrill med majjo och tomat & gurka! |
| Att vara vid havet, det är livskvalitè när det är som allra bäst! |
Sen åker i varje fall inte jag till västkusten utan att äta skaldjur. Havskräftor, räkor, avokadoröra, majonäs, aioli och massa andra goda tillbehör! Mums :)
| Jag höll på att sätta hjärtat i halsgropen, när de hoppade... |
Som Ni kan se är det idioter som hoppar från den där klippan. Jag kan säga att det är inte lätt att ta sig dit upp heller....Dagens ungdom! Jaja, jag erkänner jag är gammal, eller ja äldre!
Nu ska jag ta och slå igen mina blå, ta ipren och försöka kurera mig!
Kram C
fredag 16 augusti 2013
I olika skepnader
Trots att jag gör framsteg och ringer in på möten och delar i min grupp, så är ändå sjukdomen väldigt närvarande i mitt liv. Det är som att den lurpassar bakom varje hörn, redo för att attackera när jag minst anar det. Speciellt när jag är som mest sårbar och mottaglig så ger sjukdomen sig till känna. Det är läskigt när jag själv kan märka hur sjukdomen tar över min kropp. Den får mig att göra, se och känna helt andra saker än det jag faktiskt tänkt.
Jag upplever det som att sjukdomen består av flera olika personer. En som är arg. En som är ledsen. En som är girig. En som är falsk. En som är missunnsam. En som är listig. En som är besatt. En som är lat. En som är ensam. En som är jävligt jävligt ledsen.
Som Ni kan förstår är det inte helt lätt, när dessa olika personligheter sätter till och vill ha plats. Det tar enormt mycket energi och ork.
Jag hatar den sidan av mig, jag har till med svårt att kännas vid den ibland. Det gör så ont att veta att jag genom min sjukdom skadar andra. Samtidigt tar jag fullt och fast ansvar för mitt beteende, i alla fall när det gäller maken. Jag har inga problem att be om ursäkt om jag varit elak.
För några veckor sen så fick jag ett sånt okontrollerat utbrott på maken för en skitsak. Jag vart så arg att tillslut började tårarna rinna. Å jag kände mig så dum och värdelös. Jag tog makens hand och bad om ursäkt. Då sa han: "Det gör inget, jag tycker synd om dig för det märks att du inte kan rå för det. Det är på något sätt som att det inte du som blir sådär arg. Jag älskar dig".
Och på ett sätt är det så, att det inte är jag som blir arg. Utan det är den andra delen av mig, sjukdomen som då tar vid. Samtidigt vill jag inte skylla allt på sjukdomen. Jag känner ändå trots allt ett ansvar att åtminstone försöka göra annorlunda.
Mycket tankar är det som snurrar...
Kram C
Jag upplever det som att sjukdomen består av flera olika personer. En som är arg. En som är ledsen. En som är girig. En som är falsk. En som är missunnsam. En som är listig. En som är besatt. En som är lat. En som är ensam. En som är jävligt jävligt ledsen.
Som Ni kan förstår är det inte helt lätt, när dessa olika personligheter sätter till och vill ha plats. Det tar enormt mycket energi och ork.
Jag hatar den sidan av mig, jag har till med svårt att kännas vid den ibland. Det gör så ont att veta att jag genom min sjukdom skadar andra. Samtidigt tar jag fullt och fast ansvar för mitt beteende, i alla fall när det gäller maken. Jag har inga problem att be om ursäkt om jag varit elak.
För några veckor sen så fick jag ett sånt okontrollerat utbrott på maken för en skitsak. Jag vart så arg att tillslut började tårarna rinna. Å jag kände mig så dum och värdelös. Jag tog makens hand och bad om ursäkt. Då sa han: "Det gör inget, jag tycker synd om dig för det märks att du inte kan rå för det. Det är på något sätt som att det inte du som blir sådär arg. Jag älskar dig".
Och på ett sätt är det så, att det inte är jag som blir arg. Utan det är den andra delen av mig, sjukdomen som då tar vid. Samtidigt vill jag inte skylla allt på sjukdomen. Jag känner ändå trots allt ett ansvar att åtminstone försöka göra annorlunda.
Mycket tankar är det som snurrar...
Kram C
torsdag 15 augusti 2013
Att gå åt rätt håll
Jag har den senaste tiden ringt in på fler och fler OA-telefonmöten. Nu är det inte längre jobbigt, utan nu kan jag på något sätt slappna av och njuta av att lyssna.
Igår så var jag modig igen, jag delade för första gången på mötet. Det var inte länge jag pratade, men jag sa i alla fall någonting. Det betyder mycket för mig, det får mig att växa i allt det här. Jag har också börjat skriva ner en så kallad "handlingsplan", för hur jag ska gå tillväga för att bli helt sockerfri. Det skrämmer mig fortfarande att släppa drogen, men på något sätt vilar jag i den känslan. Det får vara så, jag är rädd och det är okej.
Jag känner också att jag vill ringa till OA-vänner men jag tycker det är svårt. Mest för att jag själv inte är 100% sockerfri...vad har jag att ge lixsom? En himla massa, det vet jag ändå så tar det emot att ringa. På något sätt känner jag mig obekväm när jag pratar med andra, som är sockerfria och jag inte är det. Jag kan egentligen inte sätta ord på vad det är som jag känner mig obekväm över. Det är som att jag är fel, på något sätt. De gör rätt, men inte jag. Typ.
Även om jag gör mycket bra saker, så är jag trots allt inte sockerfri. Det är dom. Å då känner jag mig obekväm. Jag menar vad kan jag ge dom, genom våra samtal? Är jag en ständig påminnelse om att de inte vill vara där jag är? Och å andra sidan så är väl det bra tänker jag. Att mitt lidande och fortsatta drogande kan hjälpa de att förbli sockerfria. Äsch, jag vet inte. Nu blev det bra snurrigt hörrni ;)
Hursom, jag känner att jag är på väg. Jag har ett mål i sikte: att vara sockerfri en dag i taget.
Kram C
Igår så var jag modig igen, jag delade för första gången på mötet. Det var inte länge jag pratade, men jag sa i alla fall någonting. Det betyder mycket för mig, det får mig att växa i allt det här. Jag har också börjat skriva ner en så kallad "handlingsplan", för hur jag ska gå tillväga för att bli helt sockerfri. Det skrämmer mig fortfarande att släppa drogen, men på något sätt vilar jag i den känslan. Det får vara så, jag är rädd och det är okej.
Jag känner också att jag vill ringa till OA-vänner men jag tycker det är svårt. Mest för att jag själv inte är 100% sockerfri...vad har jag att ge lixsom? En himla massa, det vet jag ändå så tar det emot att ringa. På något sätt känner jag mig obekväm när jag pratar med andra, som är sockerfria och jag inte är det. Jag kan egentligen inte sätta ord på vad det är som jag känner mig obekväm över. Det är som att jag är fel, på något sätt. De gör rätt, men inte jag. Typ.
Även om jag gör mycket bra saker, så är jag trots allt inte sockerfri. Det är dom. Å då känner jag mig obekväm. Jag menar vad kan jag ge dom, genom våra samtal? Är jag en ständig påminnelse om att de inte vill vara där jag är? Och å andra sidan så är väl det bra tänker jag. Att mitt lidande och fortsatta drogande kan hjälpa de att förbli sockerfria. Äsch, jag vet inte. Nu blev det bra snurrigt hörrni ;)
Hursom, jag känner att jag är på väg. Jag har ett mål i sikte: att vara sockerfri en dag i taget.
Kram C
lördag 10 augusti 2013
Det är okej
Klockan är snart 01.00 och jag sitter här och funderar, vänder och vrider på mina tankar. Samma mening maler på i mitt huvud om och om igen "När ska du erkänna för dig själv att du är maktlös när det gäller maten".
Jag kan inte ge något svar, för jag vet ärligt talat inte. Jag har alltid ursäkter för hur jag ska slippa undan problemet. Jag bara gnatar på i samma hjulspår, går samma stigar istället för att vika av åt ett annat håll och göra annorlunda!
Men jag är inte där än, jag kan inte erkänna att jag är maktlös. Och på något sätt är det okej, det får vara så! Jag pratar ändå med några i programmet och jag har ringt in på flera telefonmöten. Jag har startat en hemlig grupp på Facebook för oss med sockerberoende, jag delar där och även i andra slutna grupper. Så såhär nära har jag inte varit på över 6 år att tag i mina problem igen. Även om jag tar myrsteg så viker jag nog ändå av från mina stigar, på mitt sätt.
Men att ta tag i det där allra innersta, roten av mitt lidande...där är jag inte än.
Jag är nog i denna stund, precis exakt där jag ska vara. Och det är okej.
Kram C
Jag kan inte ge något svar, för jag vet ärligt talat inte. Jag har alltid ursäkter för hur jag ska slippa undan problemet. Jag bara gnatar på i samma hjulspår, går samma stigar istället för att vika av åt ett annat håll och göra annorlunda!
Men jag är inte där än, jag kan inte erkänna att jag är maktlös. Och på något sätt är det okej, det får vara så! Jag pratar ändå med några i programmet och jag har ringt in på flera telefonmöten. Jag har startat en hemlig grupp på Facebook för oss med sockerberoende, jag delar där och även i andra slutna grupper. Så såhär nära har jag inte varit på över 6 år att tag i mina problem igen. Även om jag tar myrsteg så viker jag nog ändå av från mina stigar, på mitt sätt.
Men att ta tag i det där allra innersta, roten av mitt lidande...där är jag inte än.
Jag är nog i denna stund, precis exakt där jag ska vara. Och det är okej.
Kram C
torsdag 1 augusti 2013
Mod
I går gjorde jag det jag aldrig trodde jag skulle göra igen. Jag ringde in på ett OA-möte, det är ett möte för oss som är sockerberoende och över/underätare. Jag vågade presentera mig, men sen grät jag bara resten av mötet. Av lättnad. Det var som att komma hem igen, på nytt. Jag har inte ringt in på dessa möten på över 6 år. Så jag är mäkta stolt över mig själv, att jag vågade. Jag lixsom bara gjorde det, jag hade inte tänkt innan att jag skulle göra det alls. Det bara blev så, klockan närmade sig tiden för mötet och så ringde jag bara! Detta möte var ett kort kvällsmöte, på en endast en kvart. Men ändå så var jag helt slut efteråt. Det tar på krafterna att vara modig.
Nu behöver jag bara vara lite mer modig, jag behöver slänga ut min drog. Det är det jag behöver göra. Den gör mig inget gott i alla fall. Vi har umgåtts alldeles för länge drogen och jag.
Behöver jag säga att jag är rädd? Nä, det vet Ni ju redan, jag kan säga att jag är skräckslagen...
Fast en dag i taget ska jag klara det!
Kram C
Nu behöver jag bara vara lite mer modig, jag behöver slänga ut min drog. Det är det jag behöver göra. Den gör mig inget gott i alla fall. Vi har umgåtts alldeles för länge drogen och jag.
Behöver jag säga att jag är rädd? Nä, det vet Ni ju redan, jag kan säga att jag är skräckslagen...
Fast en dag i taget ska jag klara det!
Kram C
fredag 26 juli 2013
Att passa in
Idag är jag inte på humör, känner mig ledsen och låg. Mest för att jag inte kan bete mig normalt runt nya vänner. Det känns som varje ny vän jag kommer i kontakt med, kväver jag. Jag är för på, vill för mycket, vilket gör att folk backar. Vilket gör att jag i min tur också backar, för att jag inte vet hur jag ska bete mig. Det känns som att vad jag än gör så blir det fel. Sen är jag ledsen för att det alltid är jag som oftast måste ta kontakt. Då känns det som just jag inte är viktig för någon, jag passar bara när det verkligen kniper, typ.
Jag vill inte känna att jag stör, om jag kontaktar någon varje dag. Jag vill inte känna att jag måste vara någon jag inte är för att duga eller passa in. Det vore så skönt om jag bara kunde få vara, utan att hela tiden vara orolig för om folk ska tycka om mig.
Det kanske inte är så himla lätt att veta hur man ska bete sig. Jag har inte haft en enda nära vän sen jag var typ 20 år. Jag vet inte hur man beter sig i sociala situationer, vad som är ok att säga osv. Jag vet inte det.
Sen är det jobbigt att känna att jag är den personen som vill mer, jag är alltid den som vill vara mer vän än den andra. Det är ingen kul känsla alls. Då känner jag att jag inte duger, att min personlighet inte duger, att mina åsikter inte är värda något.
Vet Ni ibland har jag bara lust att stänga ner denna blogg, ta bort mitt konto på facebook och bara skita i allt. Bara vara själv.
Det var bara det jag vill säga.
Kram C
Jag vill inte känna att jag stör, om jag kontaktar någon varje dag. Jag vill inte känna att jag måste vara någon jag inte är för att duga eller passa in. Det vore så skönt om jag bara kunde få vara, utan att hela tiden vara orolig för om folk ska tycka om mig.
Det kanske inte är så himla lätt att veta hur man ska bete sig. Jag har inte haft en enda nära vän sen jag var typ 20 år. Jag vet inte hur man beter sig i sociala situationer, vad som är ok att säga osv. Jag vet inte det.
Sen är det jobbigt att känna att jag är den personen som vill mer, jag är alltid den som vill vara mer vän än den andra. Det är ingen kul känsla alls. Då känner jag att jag inte duger, att min personlighet inte duger, att mina åsikter inte är värda något.
Vet Ni ibland har jag bara lust att stänga ner denna blogg, ta bort mitt konto på facebook och bara skita i allt. Bara vara själv.
Det var bara det jag vill säga.
Kram C
torsdag 11 juli 2013
Uppfriskande frulle ala Paleo
| Iskall bananmjölk med nektariner, mums :) |
Att lägga till frukt i kosten, kan trigga vissa. Att fortfarande äta mycket fett och lägga till frukt, kan leda till sug. Därför är det bäst att dra ner på fettet och öka intaget av grönsaker och frukt. Å jag lovar man blir mätt, av att dra ner på fettet med! Annars skulle ju inte de som äter rawfood, med minimalt med fett bli mätta.
Har även börjat med gröna smoothies, till frukost. Bladgrönt med frukt, mixa och drick! Supergott och fräscht!
Många av oss som är sockerberoende blir lätt försurade av tradionell LCHF, fettet gör oss mätta men kan samtidigt göra oss slöa. Och äter vi för mycket fett, kan försurningen leda till ökat sockersug. Så det blir mer frukt här inne hos mig nu, så nu vet Ni det! En blandning Paleo och LCHF helt enkelt :)
Bananmjölk med nektariner 1 port
2 bananer
2 nektariner
2-3 msk iskallt vatten eller isbitar
Skala bananerna och lägg i bitar i en mixer/matberedare. Kör tills bananen blivit en smet, ha i vatten/isbitar och kör lite till. Skär sedan nektarinerna i bitar, lägg i djup tallrik. Häll bananmjölken över! Detta är supergott, speciellt när bananmjölken är iskall!
Detta har jag ätit till frukost, och jag har mått sååå bra av det!
Kram C
måndag 1 juli 2013
Tänkvärt
F = Fuck
E = Everything
A = And
R = Run
or
F = Face
E = Everything
A = And
R = Recover
Vi har alla ett val! Jag vet vad jag skulle välja!
Kram C
E = Everything
A = And
R = Run
or
F = Face
E = Everything
A = And
R = Recover
Vi har alla ett val! Jag vet vad jag skulle välja!
Kram C
onsdag 26 juni 2013
När hjärtat säger ja men huvudet nej
Då är det inte lätt att välja. Jag vill äta bättre, jag vill sluta missbruka mat/socker. Men hjärnspökena i huvudet är för starka. Ärligt, så ser jag bara problem med att sluta äta som jag gör. Jag vet, röda hund talar. Men jag vill bara förklara hur jag känner. Jag ser inga möjligheter, jag ser bara problem...Såhär kan det "pratas" i mitt huvud! RH= röda hund. BH= blåa hund.
RH= Jag vill inte bli drogfri för då kan jag inte gå på kalas, då blir det svårt att stå emot suget att äta.
BH= I början får du kanske avstå kalas, men det är ju bara en kort period tills du känner dig starkare. Inget varar livet ut.
RH= Jag har inte tid att ringa någon i programmet. Jag vill inte, för jag vill inte prata om mig.
BH= Du behöver prata med andra som går igenom samma sak som dig. Jag vet att det är svårt att prata om dig, men det blir lättare med tiden.
RH= Jag vill inte bli drogfri för då kan jag inte vara med på födelsedagar, jul, nyår, midsommar, påsk...för jag vågar inte säga vad jag kan och inte kan äta.
BH= Det kanske bara är en jul, en påsk och någon födelsedag som du får avstå. Sen kommer du känna dig bättre/starkare. Då kommer du också kunna säga till vad du kan äta, eller våga ta med din egna mat.
RH= Jag vill inte bli drogfri för då blir jag smal och det skrämmer mig.
BL= Du blir inte smal på en gång, det är en process. Dina vänner och din ev. sponsor i programmet kommer hjälpa dig med dina rädslor.
RH= Möten vågar jag inte gå på. Vågar inte åka buss/tåg själv till mötet. Tänk om någon jag känner också är där.
BH= I början kan M köra dig, eller någon från programmet. Träffar du någon där så är det så, du kommer inte dö av det. Sen är mötena anonyma och det som sägs där stannar där.
RH: Jag vill inte slänga ut all mat/socker som jag inte ska äta. Det skrämmer mig och vad ska M äta?
BH= Det kommer bli jobbigt i början att inte ha något hemma, men du vänjer dig. Och det finns tillräcklig för M att äta ändå.
RH: Jag vill inte bli drogfri för då kanske jag måste sluta med mina dåliga vanor. Som att sitta framför datorn och tv:n.
BH= Bara för att du blir drogfri så ska du inte sluta med allt du tycker om. Du kanske bara behöver dra ner på dator och tv-tittande lite.
RH= Jag vill inte bli drogfri och må bättre, för då kanske alla tror att jag mår så bra igen.
BH= Människor i din närhet vet att du mår/mått dåligt och att det inte går över på en gång.
RH= Jag är rädd för att bryta ihop på ett möte.
BH= Om du tänker efter så har du redan gjort det, även om det var många år sedan. Tårar är ett tecken på att du försökt varit stark alldeles för länge. Att gråta är inte fel, snarare en befrielse. Det finns säkert de som är avundsjuka på dig, som vågar gråta.
RH= Jag vill inte bli drogfri och äta bättre, för då går jag ner i vikt och min hud kommer bli hängig.
BH= Vad gör det då? Jag tror att om du tränar bra under hela viktnedgången så blir det inte så farligt. Sen så finns det bra kläder som kan dölja sånt.
RH= Jag vill inte sluta droga för då kan jag inte laga/baka åt släktingars födelsedagar som jag gjort.
BH: Du är viktigast! Och jag är säker på att de som du lagat/bakat till hellre ser att du mår bra än att du gör det. Sen är det kanske också en period som du måste avstå, men att du senare kan göra det. Ta tag i det då!
RH= Jag vill inte sluta droga för då måste jag vända tillbaks dygnet och gå upp på mornarna.
BH= När du sover är inte viktigast i början, utan att du överhuvudtaget sover är bättre! Sen vet du ju att det är bäst att sova på natten och vara vaken på dagen.
RH= Jag vill inte sluta droga för vem blir jag då? Blir jag lycklig?
BH= Du blir inte någon annan, du är fortfarande du fast en ännu bättre version av dig. Lycklig blir du om du väljer att bli det!
RH= Jag vill inte sluta droga för då måste jag börja ta ansvar.
BH= Att ta ansvar kommer du må bra av, det kommer öka ditt självförtroende och din självkänsla.
Ni må tro att jag blir trött på allt tjatter som pågår. Såhär är det 24/7 alla dagar om året. Nu kan Ni också se hur många problem jag ser med att sluta droga (röda hund). Och hur den friska sidan (blåa hund) av mig försöker få mig på bättre tankar.
Jag försöker förhandla och göra bra val, men jag förlorar alltid. Jag orkar inte bara göra för det finns för många om och men.
Kram C
RH= Jag vill inte bli drogfri för då kan jag inte gå på kalas, då blir det svårt att stå emot suget att äta.
BH= I början får du kanske avstå kalas, men det är ju bara en kort period tills du känner dig starkare. Inget varar livet ut.
RH= Jag har inte tid att ringa någon i programmet. Jag vill inte, för jag vill inte prata om mig.
BH= Du behöver prata med andra som går igenom samma sak som dig. Jag vet att det är svårt att prata om dig, men det blir lättare med tiden.
RH= Jag vill inte bli drogfri för då kan jag inte vara med på födelsedagar, jul, nyår, midsommar, påsk...för jag vågar inte säga vad jag kan och inte kan äta.
BH= Det kanske bara är en jul, en påsk och någon födelsedag som du får avstå. Sen kommer du känna dig bättre/starkare. Då kommer du också kunna säga till vad du kan äta, eller våga ta med din egna mat.
RH= Jag vill inte bli drogfri för då blir jag smal och det skrämmer mig.
BL= Du blir inte smal på en gång, det är en process. Dina vänner och din ev. sponsor i programmet kommer hjälpa dig med dina rädslor.
RH= Möten vågar jag inte gå på. Vågar inte åka buss/tåg själv till mötet. Tänk om någon jag känner också är där.
BH= I början kan M köra dig, eller någon från programmet. Träffar du någon där så är det så, du kommer inte dö av det. Sen är mötena anonyma och det som sägs där stannar där.
RH: Jag vill inte slänga ut all mat/socker som jag inte ska äta. Det skrämmer mig och vad ska M äta?
BH= Det kommer bli jobbigt i början att inte ha något hemma, men du vänjer dig. Och det finns tillräcklig för M att äta ändå.
RH: Jag vill inte bli drogfri för då kanske jag måste sluta med mina dåliga vanor. Som att sitta framför datorn och tv:n.
BH= Bara för att du blir drogfri så ska du inte sluta med allt du tycker om. Du kanske bara behöver dra ner på dator och tv-tittande lite.
RH= Jag vill inte bli drogfri och må bättre, för då kanske alla tror att jag mår så bra igen.
BH= Människor i din närhet vet att du mår/mått dåligt och att det inte går över på en gång.
RH= Jag är rädd för att bryta ihop på ett möte.
BH= Om du tänker efter så har du redan gjort det, även om det var många år sedan. Tårar är ett tecken på att du försökt varit stark alldeles för länge. Att gråta är inte fel, snarare en befrielse. Det finns säkert de som är avundsjuka på dig, som vågar gråta.
RH= Jag vill inte bli drogfri och äta bättre, för då går jag ner i vikt och min hud kommer bli hängig.
BH= Vad gör det då? Jag tror att om du tränar bra under hela viktnedgången så blir det inte så farligt. Sen så finns det bra kläder som kan dölja sånt.
RH= Jag vill inte sluta droga för då kan jag inte laga/baka åt släktingars födelsedagar som jag gjort.
BH: Du är viktigast! Och jag är säker på att de som du lagat/bakat till hellre ser att du mår bra än att du gör det. Sen är det kanske också en period som du måste avstå, men att du senare kan göra det. Ta tag i det då!
RH= Jag vill inte sluta droga för då måste jag vända tillbaks dygnet och gå upp på mornarna.
BH= När du sover är inte viktigast i början, utan att du överhuvudtaget sover är bättre! Sen vet du ju att det är bäst att sova på natten och vara vaken på dagen.
RH= Jag vill inte sluta droga för vem blir jag då? Blir jag lycklig?
BH= Du blir inte någon annan, du är fortfarande du fast en ännu bättre version av dig. Lycklig blir du om du väljer att bli det!
RH= Jag vill inte sluta droga för då måste jag börja ta ansvar.
BH= Att ta ansvar kommer du må bra av, det kommer öka ditt självförtroende och din självkänsla.
Ni må tro att jag blir trött på allt tjatter som pågår. Såhär är det 24/7 alla dagar om året. Nu kan Ni också se hur många problem jag ser med att sluta droga (röda hund). Och hur den friska sidan (blåa hund) av mig försöker få mig på bättre tankar.
Jag försöker förhandla och göra bra val, men jag förlorar alltid. Jag orkar inte bara göra för det finns för många om och men.
Kram C
fredag 21 juni 2013
Att hela tiden göra fel när jag skulle kunna göra rätt...
Frustration, det är bra ord att beskriva hur jag känner...och har känt väldigt länge! Det är så mycket som jag vill göra. Saker som jag vill uppleva, människor som jag behöver pausa ifrån, saker som jag behöver säga nej till. Men allt det där stoppas av den här helvetes jävla sjukdomen. Ja, idag är jag arg, arg på sjukdomen. Jag vill vara som andra. Jag vill inte ha det här problemet, jag vill leva på som andra. Sen är jag arg på själv, arg på att jag inte gör något trots alla råd jag får. Att jag inte tar chansen när det finns personer som jag kan ringa...så hjälper de mig. Jag vill göra rätt någon gång, inte hela tiden fel. Jag vill kunna vara stolt över vad jag gör och den jag är, men det är jag inte nu. Jag känner att jag håller på att drunkna i dessa känslor, de äter upp mig inifrån. Jag är så frustrerad. Varför gör jag inget? Veckorna går, åren går. Inget händer och jag är så bedrövad och förtvivlad. Ändå gör jag ingenting för att ändra min livssituation. Ingenting.
Jag känner mig så maktlös, det känns som att jag redan har förlorat kampen. Och jag har inte ens tagit strid än och kämpat. Jag har gett upp redan innan jag börjat.
Någon måste nog hjälpa mig att ta det första steget, jag klarar det inte själv. Jag skulle behöva en riktig intervention, men det är det ingen som kommer göra.
Jag behöver H J Ä L P.
Jag klarar inte detta själv, jag går sönder snart. På riktigt.
Nu rinner tårarna...
Kram C
Jag känner mig så maktlös, det känns som att jag redan har förlorat kampen. Och jag har inte ens tagit strid än och kämpat. Jag har gett upp redan innan jag börjat.
Någon måste nog hjälpa mig att ta det första steget, jag klarar det inte själv. Jag skulle behöva en riktig intervention, men det är det ingen som kommer göra.
Jag behöver H J Ä L P.
Jag klarar inte detta själv, jag går sönder snart. På riktigt.
Nu rinner tårarna...
Kram C
måndag 17 juni 2013
Att krascha
Varenda gång jag kommer hem från en semester så mår jag pyton. Det blir som att jag snabbt och okänsligt kastas tillbaka i vardagen, vilket inte mitt psyke tycker om. Sömnen funkar perfekt när jag semestrar borta, spelar ingen roll var. Så länge jag inte sover i mitt sovrum så kan jag slappna av och somna inom 10 minuter. Men så fort jag kommer hem så tar det timmar att komma ner i varv och somna. På bara några sekunder börjar det mala i huvudet, det är som om någon satt på en knapp. Det surrar och jag tänker på allt det där jobbiga. Branden, konflikten/sveken från makens släkt, mina problem med maten, vårt äktenskap. Just då när jag ska sova, då ska alla tankar sätta igång min hjärna.
Sen hamnar jag tillbaka i dåliga vanor, de som jag helst av allt skulle vilja bryta. Men det är så lätt att bara falla ner i det svarta hålet, vara destruktiv och må piss. Göra dåliga val, prata med energitjuvar, vara people-pleaser, äta fel, handla hem drogen, ge andra bra råd men inte själv följa dom. Gör om gör rätt lixsom! Ska det vara så svårt?
Och hur gör man när en väldigt nära släkting suger all den lilla energi jag har? Jag får ont i magen när personen ifråga ringer, när jag ser numret i displayen. Ska jag bryta helt? Ska jag vara så egoistisk? Även fast det gäller min makes mamma...Tro mig jag har försökt på alla sätt att få henne att förstå mig. Jag har på alla möjliga sätt försökt reda ut saker och ting...men det sker ingen förändring. Det tråkiga är att hon kan vara så himla snäll och omtänksam (vilket jag påpekat flera gånger att jag uppskattar) men oftast så är hon så egoistisk och kräver/förväntar mycket av mig/oss. Maken är fullt ut på min sida, det är i allafall skönt!
Men jag vill bara kunna andas, på riktigt.
Kram C
Sen hamnar jag tillbaka i dåliga vanor, de som jag helst av allt skulle vilja bryta. Men det är så lätt att bara falla ner i det svarta hålet, vara destruktiv och må piss. Göra dåliga val, prata med energitjuvar, vara people-pleaser, äta fel, handla hem drogen, ge andra bra råd men inte själv följa dom. Gör om gör rätt lixsom! Ska det vara så svårt?
Och hur gör man när en väldigt nära släkting suger all den lilla energi jag har? Jag får ont i magen när personen ifråga ringer, när jag ser numret i displayen. Ska jag bryta helt? Ska jag vara så egoistisk? Även fast det gäller min makes mamma...Tro mig jag har försökt på alla sätt att få henne att förstå mig. Jag har på alla möjliga sätt försökt reda ut saker och ting...men det sker ingen förändring. Det tråkiga är att hon kan vara så himla snäll och omtänksam (vilket jag påpekat flera gånger att jag uppskattar) men oftast så är hon så egoistisk och kräver/förväntar mycket av mig/oss. Maken är fullt ut på min sida, det är i allafall skönt!
Men jag vill bara kunna andas, på riktigt.
Kram C
lördag 20 april 2013
Villighet
De senaste veckorna har varit tuffa, riktigt tuffa. Jag har märkt att min botten snart blivit nådd. Önskade så att min beroende-hjärna och blåa hund kunde lyssna på det. Jag har haft svårt att andas och känt mig lixsom kvävd, när jag ska ligga ner och sova. Fruktansvärt obehagligt. Jag har mått illa efter jag missbrukat, haft halsbränna från helvetet.
Jag har försökt be om villighet, men det är svårt. Jag tror inte på Gud, jag vet inte ens om jag tror på något "större" än mig själv heller. När jag var 13 år så sa jag till min mamma att jag inte trodde på Gud och inte ville gå i kyrkan mer. Men hon tvingade mig att gå ändå, det har satt djupa spår i mig. Samtidigt vet jag att jag måste bli villig för att kunna göra en förändring, men det är jag inte än. Jag behöver be om villighet för att sen kunna be om hjälp, vet bara inte hur???!!!
Jag orkar inte mycket längre till. Det börjar bli jobbigare att fortsätta droga än att låta bli. Trodde aldrig jag skulle skriva det, men så är det. Abstinensen och allt som hör till kommer bli jävlig. Men att droga och leva i det här, det är sju resor värre. När jag drogar ser jag inget ljus, nästan ingen glädje, jag gråter, är arg, sur, avundsjuk och väldigt, väldigt olycklig. Jag orkar inte med att leva så längre.
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Kram C
Jag har försökt be om villighet, men det är svårt. Jag tror inte på Gud, jag vet inte ens om jag tror på något "större" än mig själv heller. När jag var 13 år så sa jag till min mamma att jag inte trodde på Gud och inte ville gå i kyrkan mer. Men hon tvingade mig att gå ändå, det har satt djupa spår i mig. Samtidigt vet jag att jag måste bli villig för att kunna göra en förändring, men det är jag inte än. Jag behöver be om villighet för att sen kunna be om hjälp, vet bara inte hur???!!!
Jag orkar inte mycket längre till. Det börjar bli jobbigare att fortsätta droga än att låta bli. Trodde aldrig jag skulle skriva det, men så är det. Abstinensen och allt som hör till kommer bli jävlig. Men att droga och leva i det här, det är sju resor värre. När jag drogar ser jag inget ljus, nästan ingen glädje, jag gråter, är arg, sur, avundsjuk och väldigt, väldigt olycklig. Jag orkar inte med att leva så längre.
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Kram C
torsdag 4 april 2013
Livstecken
Jag vill bara tala om att jag lever, det är bara mycket nu. Jag har varit sjuk, dödsfall i makens släkt, begravning, Påsk...Annat tjafs och jag är bara såå trött. Tack för alla omtänksamma kommentarer, det värmer. Orkar inte sätta mig ner och få ihop ett vettigt inlägg just nu.
Återkommer någon dag...
Kram C
Återkommer någon dag...
Kram C
tisdag 19 mars 2013
Helt slut
Ni har kanske märkt att jag inte bloggat på ett tag, orken finns helt enkelt inte där. All energi, den lilla jag har går åt till att ta hand om Ior. Jag är nere i en riktigt djup svacka pga en rad olika saker och händelser. Inget i mitt liv funkar nu, verkligen ingenting. Såhär långt ner har jag nog aldrig varit, är totalt slut. Inte ens äta ordentligt orkar jag, ligger mest i sängen och vilar.
Jag ser ingenting annat än mörker...
Återkommer när jag orkar.
Kram C
Jag ser ingenting annat än mörker...
Återkommer när jag orkar.
Kram C
onsdag 6 mars 2013
Att bryta ovanan
Det är ju det jag vill, att bryta ovanan med mitt dåliga beteende med maten. Men det är ju svårt, varje gång jag skriver matlista så klottrar jag ner massa onyttigt. Det går av bara farten. Och varenda gång jag tar stegen ut från Ica, så känner jag mig besegrad av sjukdomen åter igen. Sjukdomen har vunnit, jag gav upp, jag la mig, jag lät den vinna lätt och smidigt. Å vet Ni? Jag tycker inte ens choklad, chips, godis, bröd och saft är gott längre. Jag mår illa av lukten, av smaken, trots det kan jag inte sluta äta mer och mer.
Snart har det gått ett år igen, jag har snart blivit ett år äldre. Ett år av mitt liv har förspillts på ingenting. Bortkastat. Förstört. På vad? På mitt ätande, helt jävla sjukt är det. Men jag hittar inte motivation någonstans till att ta tag i problemen. Det tar emot i hela mig, mitt inre skriker NEJ...Och jag ger bara upp kampen. Jag orkar inte med det.
Men jag vill ju så gärna bryta vanan, bli den där lyckliga människan som jag vet att jag kan bli och förtjänar. Därför blir jag så trött på att jag inte vill, att jag inte ens försöker. Att jag låter sjukdomen vinna varenda dag, varenda val jag gör...så låter jag den vinna.
Jag blir så frustrerad, jag bli arg, jag blir ledsen, jag vill bara gråta.
Ibland tänker jag på att jag kanske sitter här om 20 år fortfarande. Att jag låtit 20 år av mitt liv passera utan att jag gjort något. Att jag låtit sjukdomen vinna i 20 år till, jag vill ju inte det. Det är min största skräck att det blir så. Jag har redan låtit sjukdomen bestämma över mig i mer än 6 år. År som jag kunnat varit lycklig på riktigt. Istället har jag lagt den tiden på att välja fel. När jag hade kunnat valt så himla rätt.
Jag vill vara fri.
Kram C
Snart har det gått ett år igen, jag har snart blivit ett år äldre. Ett år av mitt liv har förspillts på ingenting. Bortkastat. Förstört. På vad? På mitt ätande, helt jävla sjukt är det. Men jag hittar inte motivation någonstans till att ta tag i problemen. Det tar emot i hela mig, mitt inre skriker NEJ...Och jag ger bara upp kampen. Jag orkar inte med det.
Men jag vill ju så gärna bryta vanan, bli den där lyckliga människan som jag vet att jag kan bli och förtjänar. Därför blir jag så trött på att jag inte vill, att jag inte ens försöker. Att jag låter sjukdomen vinna varenda dag, varenda val jag gör...så låter jag den vinna.
Jag blir så frustrerad, jag bli arg, jag blir ledsen, jag vill bara gråta.
Ibland tänker jag på att jag kanske sitter här om 20 år fortfarande. Att jag låtit 20 år av mitt liv passera utan att jag gjort något. Att jag låtit sjukdomen vinna i 20 år till, jag vill ju inte det. Det är min största skräck att det blir så. Jag har redan låtit sjukdomen bestämma över mig i mer än 6 år. År som jag kunnat varit lycklig på riktigt. Istället har jag lagt den tiden på att välja fel. När jag hade kunnat valt så himla rätt.
Jag vill vara fri.
Kram C
torsdag 21 februari 2013
Glasbubblan
I mångt och mycket är det väldigt ensamt att ha en beroende-sjukdom. Inte på det sättet att jag är ensam om min sjukdom, för det är jag inte. Vi är många som kämpar med denna jävulska sjukdom, i det tysta. Det jag menar är utanförskapet som jag hamnar i när jag är aktiv i sjukdomen. Sättet jag drar mig bort från det sociala, det trevliga, det där vi människor behöver för att må bra. Det tänker jag på ibland, att det värsta med mitt beroende är jag blir så ensam och isolerad. Det är ingen annans fel än mitt eget. Sjukdomen styr mig bort från människor, fast jag egentligen inte vill. Jag brukar förklara det som att jag lever i en glasbubbla. Jag ser människor, jag hör dom, jag känner dom, jag andas med dom. Men jag kan inte delta. Jag är fast, fast i den där bubblan. Jag vill ut, för allt vad jag är värd. Men jag vågar inte ta steget. Jag är rädd, så jävla skiträdd. För vem blir jag då? Vem blir jag utanför den där bubblan? Jag vill ju inte att någon ska se vem jag egentligen är. Vad jag blivit. Hur jag har förfallit. Hur socialt handikappad jag blivit. Jag vill inte att någon ska se den sidan av mig. Den delen av sjukdomen som jag skäms så över. Den skammen vill jag ha för mig själv.
Jag känner mig udda, passar inte in i något sammanhang. Jag känner ett sådant obehag av att vara runt andra människor. Jag är rädd för att de ska se in i mitt innersta. Se vem jag är, se det jag inte vill visa. Rädd att de ska se den där personen som gömmer, ljuger och smyger. Hon som med lätthet skulle kunna plocka upp och äta ur soporna, trots att hon några minuter tidigare tryckt ner chipspåsen i sophinken. Eller hon som åker på kalas för att äta, inte umgås. Hon som vägrar svara i telefonen när anhöriga ringer. Hon som har gått upp över 50 kg. Hon som nästan alltid känner ilska mot någon. Hon som ibland snor pengar för att droga. Hon som låter livet passera utan att bry sig. Hon som är likgiltig inför det mesta. Hon som startar bråk bara för att. Hon som väljer dator och tv framför att umgås med familjen. Hon som inte engagerar sig i sina syskonbarn. Hon som inte klarar att ta farväl på en begravning. Henne vill jag inte visa. Inte för någon.
Dagarna går och här sitter jag på min socker-röv och ruttnar bort, för att jag är rädd. Blir så trött på mig själv att jag vill kaskad-kräkas...
Kram C
Jag känner mig udda, passar inte in i något sammanhang. Jag känner ett sådant obehag av att vara runt andra människor. Jag är rädd för att de ska se in i mitt innersta. Se vem jag är, se det jag inte vill visa. Rädd att de ska se den där personen som gömmer, ljuger och smyger. Hon som med lätthet skulle kunna plocka upp och äta ur soporna, trots att hon några minuter tidigare tryckt ner chipspåsen i sophinken. Eller hon som åker på kalas för att äta, inte umgås. Hon som vägrar svara i telefonen när anhöriga ringer. Hon som har gått upp över 50 kg. Hon som nästan alltid känner ilska mot någon. Hon som ibland snor pengar för att droga. Hon som låter livet passera utan att bry sig. Hon som är likgiltig inför det mesta. Hon som startar bråk bara för att. Hon som väljer dator och tv framför att umgås med familjen. Hon som inte engagerar sig i sina syskonbarn. Hon som inte klarar att ta farväl på en begravning. Henne vill jag inte visa. Inte för någon.
Dagarna går och här sitter jag på min socker-röv och ruttnar bort, för att jag är rädd. Blir så trött på mig själv att jag vill kaskad-kräkas...
Kram C
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)