Ojojoj, vad jag är dålig på att blogga. Sjukt dålig! Men jag skyller på noll lust till att skriva, plus att jag har tröttnat lite. Har inte riktigt hittat tillbaka till blogglusten, än. Jag har alltid tyckt det varit kul med bloggen, men nu är det mycket som händer i mitt liv. Så jag får inte riktigt ro till att skriva längre. Kul ändå att se att det är flera som kikar in här varje dag!
Update: Jag är fortfarande, en dag i taget drogfri. 8 månader på lördag, stort. Det går jättebra med maten, har i princip noll drogsug. Jag äter gott och njuter varje dag, nästan iaf ;)
Jag har även börjat med promenader innan frukost, inte varje dag...men ändå! Har även planer på att dra mig iväg till gymmet. Känner att denna kropp börjar bli lite väl sladdrig och dallrig! ;)
Ska "bara" övervinna rädslan att ta mig dit, våga ta plats och släppa att jag tror att alla kollar på mig, hej ego!!!!!
Det är mycket rädslor just nu. Rädslor som jag förr självklart hade, men som jag drog mig undan ifrån, genom att äta. Men nu när jag är drogfri, lever på riktigt, känner på riktigt. Då har jag plötsligt blivit jätterädd för att M ska dö. Att andra i min närhet ska dö. Att allt det jag fått tillbaka genom att vara drogfri, det är jag rädd för att förlora.
Rädd för att bli den där kontrollerande/elaka/oärliga människan igen.
Rädd för att tappa kontrollen, bjuda in sjukdomen igen och börja droga...och bli tjock igen!
Rädd för att tappa livsgnistan och bli ledsen och nere igen.
Rädd för att jag ska tappa bort mig själv.
Rädd för att mycket av det jag bär på, blir för tungt och att jag inte pallar med det.
Listan kan göras oändligt lång...
Kroppen: Det är sjukt hur mycket den har förändrats. Det fina är att jag börjar känna mig som mig igen. Den där riktiga Catharina, som tidigare var gömd bakom kilon och fett. Jag tycker om det jag ser i spegeln nu, inte bara för att jag tappat över 20 kg. Utan för att jag ser en glädje i ögonen, som är äkta. Jag bryr mig mer om hur jag ser ut, jag vill göra mig fin och jag sträcker på mig med stolthet nu. Jag kan ta ett foto och känna, wow vad jag ser bra ut. För det känner jag faktiskt nu! Å vet ni? Det komiska och fantastiska är, att jag väger fortfarande över 90 kg men jag kan ändå tycka om min kropp och det jag ser i spegeln! Coolt! Framsteg!
Jag är rätt aktiv på Instagram, så följ mig gärna där! pingvinensfru heter jag där!
Jag lovar att det inte ska ta två månader innan jag skriver igen!
Kram C <3
Visar inlägg med etikett Beroende. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Beroende. Visa alla inlägg
torsdag 15 maj 2014
måndag 17 mars 2014
6 månader
Så har den dagen kommit som jag längtat efter, 6 månaders drogfrihet! Det är otroligt stort för mig, å jag är så glad att jag får uppleva den. Vägen hit har varit allt annat än enkel, det har bitvis varit outhärdligt...något som jag valt att inte skriva så mycket om här, för att jag faktiskt inte har orkat!
Självklart är det viktigt att minnas och aldrig glömma hur det var innan. Samtidigt vill jag se framåt utan att för den sakens skull förminska allvaret i hur illa ute jag faktiskt var.
För över 6 månader sen levde jag inte, jag var bara något slags väsen som gick runt och knappt andades. Jag var helt sänkt och jag kände mig fånge, inte bara i min egen kropp utan även i min själ. Den var inte min längre, utan den ägdes av sjukdomen. Ett fängelse, det är helt rätt ord att beskriva det. Jag åt eller så åt jag inte alls. Kunde knappt inte ta hand om mig själv och jag var helt övertygad om att detta var min lott i livet...att må dåligt! Jag förnekade sjukdomen, å jag fortsatte äta...för jag orkade inte med rösten i huvudet. De var få saker som gjorde mig genuint lycklig och jag brydde mig inte om något. Så nära döden som jag var förra sommaren, det vill inte jag riktigt ta i. Men så var det faktiskt...Ska jag vara ärlig som hade jag nog inte överlevt många år till. För mitt liv var inget liv, det var misär.
6 månader senare sitter jag här, drogfri och jag lever på riktigt.Visst jag mår inte toppen än, men jag mår tusen gånger bättre än förra sommaren. Min fortsatta resa kommer vara krokig och i slutändan sååå värt det!
TACK, från djupet av mitt hjärta till ALLA er som på något sett funnits för mig! Utan er hade jag inte klarat detta...
Kram C <3
Självklart är det viktigt att minnas och aldrig glömma hur det var innan. Samtidigt vill jag se framåt utan att för den sakens skull förminska allvaret i hur illa ute jag faktiskt var.
För över 6 månader sen levde jag inte, jag var bara något slags väsen som gick runt och knappt andades. Jag var helt sänkt och jag kände mig fånge, inte bara i min egen kropp utan även i min själ. Den var inte min längre, utan den ägdes av sjukdomen. Ett fängelse, det är helt rätt ord att beskriva det. Jag åt eller så åt jag inte alls. Kunde knappt inte ta hand om mig själv och jag var helt övertygad om att detta var min lott i livet...att må dåligt! Jag förnekade sjukdomen, å jag fortsatte äta...för jag orkade inte med rösten i huvudet. De var få saker som gjorde mig genuint lycklig och jag brydde mig inte om något. Så nära döden som jag var förra sommaren, det vill inte jag riktigt ta i. Men så var det faktiskt...Ska jag vara ärlig som hade jag nog inte överlevt många år till. För mitt liv var inget liv, det var misär.
6 månader senare sitter jag här, drogfri och jag lever på riktigt.Visst jag mår inte toppen än, men jag mår tusen gånger bättre än förra sommaren. Min fortsatta resa kommer vara krokig och i slutändan sååå värt det!
TACK, från djupet av mitt hjärta till ALLA er som på något sett funnits för mig! Utan er hade jag inte klarat detta...
.JPG) |
| Detta fick jag från finaste Bruttan, tänk att hon kom ihåg denna dag...så rörd över det! |
tisdag 25 februari 2014
Tiden springer iväg!
Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra med bloggen...Dock är jag väldigt aktiv på min instagram, följ mig gärna där: pingvinensfru men jag måste godkänna er innan ni kan följa mig!
I övrigt går det bra, mer än så är det inte. Det går upp och ner, vissa dagar mår jag toppen andra mår jag skit. Det är tillfrisknandet i ett nötskal! Jag känner mig inte helt nöjd med min matplan, upplever en trötthet och tyngd i kroppen efter måltid. Tror faktiskt inte jag mår bra av för mycket fett och protein. Hmm måste fnula och känna på det där!
Jag är fortfarande drogfri, "firade" 5 månader 17 februari. Stort. Magiskt. Är så stolt över mig själv! Känns jättemärkligt att jag första gången i mitt liv (om jag är drogfri då), ska fira min födelsedag utan socker...Jag tror iofs inte det blir jobbigare än jul och alla fredagar/lördagar, som jag hitintills klarat. Det var bara något som slog mig nu. Det blir mycket "första gången" det första året. Julen, påsk, midsommar, alla födelsedagar och typiska "ätardagar"...såsom fettisdagen, kladdkakans dag, kanelbullens dag. Alla dessa dagar ska jag klara av, utan att äta!
Därför brukar man säga att första året, är ett sorgens år. Gamla vanor ska bytas ut mot nya helt enkelt!
Tack alla ni som finns där för mig!
Kram C <3
måndag 27 januari 2014
Utan sponsor
I dag blev jag av med min sponsor, efter ett stooort missförstånd över en liten petitess. På ett sätt känns det skönt, samtidigt känner jag bara...suck. Inte igen! Under alla år jag varit med i OA och programmet, så har det alltid strulat med mina sponsorer.
Jag och min sponsor blev osams över lite majs, ja ni läste rätt. Majs. Jag har haft som uppgift att skriva reflektion till min sponsor varje dag, om precis vad som helst. I förrgår skrev jag bla hur svårt jag har att bete mig och att jag lätt blir arg och får utbrott.
Då frågade min sponsor om jag verkligen åt helt sockerfritt, inga sötningsmedel och inte kolhydrater. Jag svarade att självklart äter jag inget av det, kolhydrater äter jag i form av grönsaker, ibland frukt och även majs.
Då svarar hon: Majs får du inte äta! Det innehåller för mycket socker, det är inte tillåtet för någon sockerberoende att äta majs.
Då frågade jag: Säger vem?
(Denna konversationen ägde rum i chatten på FB)
Efter denna fråga loggar sponsorn ut och svarar inte.
Jag skriver att jag känner de i OA som har både bröd, pasta, potatis och även vin ( i måttliga mängder) på sina matplaner, vad kan lite majs göra? Det roliga är också att jag äter färsk majs max 1 gång/månad. Så hur hon kan få ihop att det är majsen som gör att jag får utbrott, det vet jag inte. Enligt henne tål jag inte det, hur hon nu kan veta det?! Jag har aldrig överätit det, någonsin.
Jag rådfrågar en OA-vän som direkt säger att min sponsor har fel. Enligt OA finns det inget som säger vad vi får eller ska äta. OA säger bara att vi ska avhålla oss från att äta saker som triggar igång vårt tvångsmässiga ätande. Vilket jag gör.
Jag skriver det till sponsorn...
Då får jag ett surt svar tillbaka. Enligt henne är jag ovillig och argsint. Kan säga att innan de orden var jag inte det, överhuvudtaget. Jag var fundersam, förvånad och ställde därför frågor. Som jag självklart inte fick svar på. Utan hon fortsatte att mala på om hur arg jag var osv...Är det något jag avskyr så är det att bli beskylld för saker som har noll sanning. Jag förklarade för sponsorn att jag inte tycker om att bli påhoppad med lögner.
I morse får jag ett kort meddelande på FB där min sponsor säger, att vi inte har någon personkemi och att hon inte kan ge mig det jag behöver. Sen var det bara tack å hej. Ingen ursäkt alls för påhoppen och inga svar på mina frågor. Så hon "gjorde slut med mig" över lite majs. Eller ja, för att jag vägrade ta bort det ur min matplan...för att jag enligt henne inte tål det.
Jag är rätt säker på att hon inte klarade av att jag stod på mig. Enligt henne är jag inte villig att tillfriskna om jag inte gör exakt allt hon föreslår. Å eftersom jag inte dansade efter hennes pipa så blev jag bortvald.
Kan säga att jag är något trött på dessa översittar-sponsorer som ska leka Gud. Jag försöker se det som att de trots sitt tillfrisknande....är väldigt sjuka! Men man blir bra mörkrädd över hur människor beter sig. De som inte kan se sin del i konflikter och inte ber om ursäkt...de står inte högt i kurs i min värd!
Kram C <3
Jag och min sponsor blev osams över lite majs, ja ni läste rätt. Majs. Jag har haft som uppgift att skriva reflektion till min sponsor varje dag, om precis vad som helst. I förrgår skrev jag bla hur svårt jag har att bete mig och att jag lätt blir arg och får utbrott.
Då frågade min sponsor om jag verkligen åt helt sockerfritt, inga sötningsmedel och inte kolhydrater. Jag svarade att självklart äter jag inget av det, kolhydrater äter jag i form av grönsaker, ibland frukt och även majs.
Då svarar hon: Majs får du inte äta! Det innehåller för mycket socker, det är inte tillåtet för någon sockerberoende att äta majs.
Då frågade jag: Säger vem?
(Denna konversationen ägde rum i chatten på FB)
Efter denna fråga loggar sponsorn ut och svarar inte.
Jag skriver att jag känner de i OA som har både bröd, pasta, potatis och även vin ( i måttliga mängder) på sina matplaner, vad kan lite majs göra? Det roliga är också att jag äter färsk majs max 1 gång/månad. Så hur hon kan få ihop att det är majsen som gör att jag får utbrott, det vet jag inte. Enligt henne tål jag inte det, hur hon nu kan veta det?! Jag har aldrig överätit det, någonsin.
Jag rådfrågar en OA-vän som direkt säger att min sponsor har fel. Enligt OA finns det inget som säger vad vi får eller ska äta. OA säger bara att vi ska avhålla oss från att äta saker som triggar igång vårt tvångsmässiga ätande. Vilket jag gör.
Jag skriver det till sponsorn...
Då får jag ett surt svar tillbaka. Enligt henne är jag ovillig och argsint. Kan säga att innan de orden var jag inte det, överhuvudtaget. Jag var fundersam, förvånad och ställde därför frågor. Som jag självklart inte fick svar på. Utan hon fortsatte att mala på om hur arg jag var osv...Är det något jag avskyr så är det att bli beskylld för saker som har noll sanning. Jag förklarade för sponsorn att jag inte tycker om att bli påhoppad med lögner.
I morse får jag ett kort meddelande på FB där min sponsor säger, att vi inte har någon personkemi och att hon inte kan ge mig det jag behöver. Sen var det bara tack å hej. Ingen ursäkt alls för påhoppen och inga svar på mina frågor. Så hon "gjorde slut med mig" över lite majs. Eller ja, för att jag vägrade ta bort det ur min matplan...för att jag enligt henne inte tål det.
Jag är rätt säker på att hon inte klarade av att jag stod på mig. Enligt henne är jag inte villig att tillfriskna om jag inte gör exakt allt hon föreslår. Å eftersom jag inte dansade efter hennes pipa så blev jag bortvald.
Kan säga att jag är något trött på dessa översittar-sponsorer som ska leka Gud. Jag försöker se det som att de trots sitt tillfrisknande....är väldigt sjuka! Men man blir bra mörkrädd över hur människor beter sig. De som inte kan se sin del i konflikter och inte ber om ursäkt...de står inte högt i kurs i min värd!
Kram C <3
söndag 12 januari 2014
Att lära sig att säga ifrån!
De senaste dagarna har det varit neråt i humöret, igen. Tänk er en blandning av pms-kärring, klimakterie-kossa och en rabiat treåring...Det är jag mina vänner just nu!
Jag har ingen kontroll på mina känslor alls, å det får väl vara så nu! Det viktigaste är ju trots allt att jag är drogfri.
Jag kan inte ens spela ett sällskapsspel utan att bryta ihop när jag inte vinner. Ja, Ni hör ju helt jävla galet är det...Tänk vad lite brist på socker kan göra med en kropp! Skrämmande...
Kan säga att jag längtar tills den dagen då mitt humör är mer stabilt, för detta är inte kul!
Jag har ju som jag kanske berättat en sponsor, h*n hjälper mig att arbeta mig igenom de 12 stegen för OA. Saken är den att det har väl aldrig känts riktigt bra, jag tvekar om jag verkligen kan lita på denna person. Sen är h*n sån som ändrar tiden nästan varje gång för våra samtal. Vi bestämmer en tid och sen dagen innan, eller som idag 30 minuter innan sms:ar h*n att vi får höras i morgon. Detta har hänt åtskilliga gånger. Men jag har snällt sagt att det är heeeelt ok. I själva verket stör det mig och mitt mående, å den lilla tilliten jag har försvinner!
SÅ, i morgon ska vi prata kl:12...om det inte blir ändrat igen ;) Då måste jag faktiskt säga ifrån och stå upp för mig! Ångest deluxe...
Tack för att Ni finns <3
Kram C
Jag har ingen kontroll på mina känslor alls, å det får väl vara så nu! Det viktigaste är ju trots allt att jag är drogfri.
Jag kan inte ens spela ett sällskapsspel utan att bryta ihop när jag inte vinner. Ja, Ni hör ju helt jävla galet är det...Tänk vad lite brist på socker kan göra med en kropp! Skrämmande...
Kan säga att jag längtar tills den dagen då mitt humör är mer stabilt, för detta är inte kul!
Jag har ju som jag kanske berättat en sponsor, h*n hjälper mig att arbeta mig igenom de 12 stegen för OA. Saken är den att det har väl aldrig känts riktigt bra, jag tvekar om jag verkligen kan lita på denna person. Sen är h*n sån som ändrar tiden nästan varje gång för våra samtal. Vi bestämmer en tid och sen dagen innan, eller som idag 30 minuter innan sms:ar h*n att vi får höras i morgon. Detta har hänt åtskilliga gånger. Men jag har snällt sagt att det är heeeelt ok. I själva verket stör det mig och mitt mående, å den lilla tilliten jag har försvinner!
SÅ, i morgon ska vi prata kl:12...om det inte blir ändrat igen ;) Då måste jag faktiskt säga ifrån och stå upp för mig! Ångest deluxe...
Tack för att Ni finns <3
Kram C
tisdag 7 januari 2014
Jag lever!
Ja, den här bloggen går allt på sparlåga...Annat vore att ljuga ;)
Det är mycket som händer i mitt liv just nu, saker som jag varken kan eller vill dela med mig av. Det enda jag kan säga är att det är skittufft. Jag trodde det var jobbigt att vara i sjukdomen, att droga...Men jag vete tusan. Att tillfriskna gör ont och det är tidvis outhärdligt jobbigt.
Jag försöker vara positiv och inte förstora upp saker men det är svårt. Känslor som jag haft djupt begravda börjar nu komma upp till ytan. Å det gör ont, det gör verkligen ont att känna. Jag har inte upplevt det tidigare, förr dövade jag ju allt med maten så fort något blev ohanterligt. Nu måste jag känna på riktigt.
Saker som jag sagt eller inte sagt, personer jag sårat, konflikter som jag varit delaktig i. Det är jobbigt att inse att det faktiskt är jag som är/var problemet, inte andra. Jag måste börja se min del i allt det där.
Att släppa svek och bitterhet är också saker som jag funderar mycket över. Vissa saker som jag/vi blivit utsatta för är nästintill oförlåtligt. Saker som gör att jag fryser till is och får svårt att andas, bara jag tänker tillbaka på det. Hur ska jag kunna släppa det? Samtidigt vet jag att det är en nödvändighet för mig, för annars kommer jag aldrig uppleva frid och sinnesro. Jag behöver förlåta för att kunna gå vidare och må bra själv.
I övrigt så går jag runt som en zombie på dagarna, orkar knappt ta för mig men någonting. Jag vet att det är en fas och att det kommer gå över. Men det påminner mig så mycket om sjukdomen att jag ibland knappt står ut. Jag vill ju vara superpigg, glad, utsövd och trevlig...Jag är mest bara grinig, trött och seg. Verkligen ett roligt sällskap ;)
I och för sig inte så konstigt att jag mår som jag gör. Jag har knarkat socker/mat i hela mitt liv, knappt ätit någon riktig mat. Tro fan att kroppen och hjärnan är slut!
Nu ska den här surkärringen ta och släpa sig till sängen. Ytterligare en drogfri dag har passerat, magiskt var ordet!
Kram C <3
Det är mycket som händer i mitt liv just nu, saker som jag varken kan eller vill dela med mig av. Det enda jag kan säga är att det är skittufft. Jag trodde det var jobbigt att vara i sjukdomen, att droga...Men jag vete tusan. Att tillfriskna gör ont och det är tidvis outhärdligt jobbigt.
Jag försöker vara positiv och inte förstora upp saker men det är svårt. Känslor som jag haft djupt begravda börjar nu komma upp till ytan. Å det gör ont, det gör verkligen ont att känna. Jag har inte upplevt det tidigare, förr dövade jag ju allt med maten så fort något blev ohanterligt. Nu måste jag känna på riktigt.
Saker som jag sagt eller inte sagt, personer jag sårat, konflikter som jag varit delaktig i. Det är jobbigt att inse att det faktiskt är jag som är/var problemet, inte andra. Jag måste börja se min del i allt det där.
Att släppa svek och bitterhet är också saker som jag funderar mycket över. Vissa saker som jag/vi blivit utsatta för är nästintill oförlåtligt. Saker som gör att jag fryser till is och får svårt att andas, bara jag tänker tillbaka på det. Hur ska jag kunna släppa det? Samtidigt vet jag att det är en nödvändighet för mig, för annars kommer jag aldrig uppleva frid och sinnesro. Jag behöver förlåta för att kunna gå vidare och må bra själv.
I övrigt så går jag runt som en zombie på dagarna, orkar knappt ta för mig men någonting. Jag vet att det är en fas och att det kommer gå över. Men det påminner mig så mycket om sjukdomen att jag ibland knappt står ut. Jag vill ju vara superpigg, glad, utsövd och trevlig...Jag är mest bara grinig, trött och seg. Verkligen ett roligt sällskap ;)
I och för sig inte så konstigt att jag mår som jag gör. Jag har knarkat socker/mat i hela mitt liv, knappt ätit någon riktig mat. Tro fan att kroppen och hjärnan är slut!
Nu ska den här surkärringen ta och släpa sig till sängen. Ytterligare en drogfri dag har passerat, magiskt var ordet!
Kram C <3
torsdag 19 december 2013
Frustrerad!
Här sitter jag och är klarvaken! Jag vill ju sova, helst för över två timmar sen...men jag kan inte slappna av. Den där jävla tejpen verkar inte funka längre, det gör mig sååå frustrerad. Jag behöver få vila och komma upp i normal tid, men när jag somnar såhär sent...ja då blir det jätte kämpigt för mig att ta mig upp! Vill också vara utvilad, eftersom jag ska ha samtal med min sponsor i morgon förmiddag. Gaaaah :(
Förresten så gick det bra att dela lifestoryn med sponsorn i måndags, det tog 45 minuter att läsa upp allt jag skrivit...då förstår Ni hur mycket jag skrivit! Å ändå har jag inte fått med allt, saker som jag kommit på efteråt det får jag dela en annan gång.
Sen har jag fått tillbaka min halsbränna, tackarrrrrr! Eller inte, hatart. Det är fruktansvärt jobbigt och obehagligt, å framförallt påminner det mig och sjukdomen. När jag drogade det sista året hade jag halsbränna varje dag, det vill jag inte ha igen. Kan inte komma på att jag ätit något som skulle trigga igång det heller...Hmm.
I stort sett varje dag får jag kväljningar, eller så blir jag illamående när jag äter. Jag undrar verkligen vad det beror på? Är det sjukdomen som försöker få mig ur balans? Eller är det mina verkliga känslor trots allt? Hur som så är det inte kul, inte någonstans. För är det något jag avskyr så är det att må illa...Men, men jag måste vara positiv och se allt bra som händer i mitt liv. Nu när jag är drogfri, öppnar livet upp sig på ett helt annat sätt för mig. Det är så skönt att vara närvarande i livet, på riktigt. Å att få känna.
I morgon, eller ja idag så ska jag ta emot min 90-dagars medalj på livemötet! Stort.
Ska försöka sussa nu!
Love C <3
Förresten så gick det bra att dela lifestoryn med sponsorn i måndags, det tog 45 minuter att läsa upp allt jag skrivit...då förstår Ni hur mycket jag skrivit! Å ändå har jag inte fått med allt, saker som jag kommit på efteråt det får jag dela en annan gång.
Sen har jag fått tillbaka min halsbränna, tackarrrrrr! Eller inte, hatart. Det är fruktansvärt jobbigt och obehagligt, å framförallt påminner det mig och sjukdomen. När jag drogade det sista året hade jag halsbränna varje dag, det vill jag inte ha igen. Kan inte komma på att jag ätit något som skulle trigga igång det heller...Hmm.
I stort sett varje dag får jag kväljningar, eller så blir jag illamående när jag äter. Jag undrar verkligen vad det beror på? Är det sjukdomen som försöker få mig ur balans? Eller är det mina verkliga känslor trots allt? Hur som så är det inte kul, inte någonstans. För är det något jag avskyr så är det att må illa...Men, men jag måste vara positiv och se allt bra som händer i mitt liv. Nu när jag är drogfri, öppnar livet upp sig på ett helt annat sätt för mig. Det är så skönt att vara närvarande i livet, på riktigt. Å att få känna.
I morgon, eller ja idag så ska jag ta emot min 90-dagars medalj på livemötet! Stort.
Ska försöka sussa nu!
Love C <3
söndag 15 december 2013
90 dagar
Så kom den dagen som jag längtat efter länge, 90 dagars drogfrihet! Grattis till mig! Jag tänker vara lite rebell precis som Monkan och faktiskt inte tacka Gud eller OA...som alla andra jag känner gör. Jag tänker tacka mig själv, inte någon annan! För det är jag som har gjort allt jobb, självklart med stöd från er, OA-vänner och min högre kraft. Men det är jag som kämpat, slitit och hängt i när det varit som jobbigast. Ingen annan har gjort det åt mig, så idag ger jag mig själv en stor klapp på axeln ;)
Dock började dagen dåligt, jag skulle väga mig...eller ska jag säga sjukdomen tyckte att jag skulle väga mig. Luften gick ur mig, för jag hade bara gått ner 7 hg på tre veckor. Jag var inte heller nöjd med att jag på 90 dagar gått ner 10 kg. Förr har jag nämligen gått ner det på TVÅ månader, men då har jag också varit extremt strikt. Så nu åker vågen ut på riktigt, inget lägga ut den i bilen och ta in den varje månad och stå där i hallen i bara trosor, nykissad och hoppas. För hur mycket jag än hoppas så kommer sjukdomen alltid hitta något som är fel på siffran på vågen.
Direkt när Pingvinen sagt siffrorna så bröt jag ihop, jag la mig på sängen och grät. Behöver jag säga att sjukdomen äääälskar det? Efter en stund ryckte jag upp mig, tog beslutet att slänga ut vågen, åt frukost, sms:ade både en vän och min sponsor om min morgon! Ringde även en OA-vän och delade om detta, kändes så skönt och befriande efteråt! 1-0 till mig! Sjukdomen ska inte få besegra mig...
Igår så blev jag påmind om att jag måste hänga i, speciellt när det blir jobbigt. För tycker jag nu att röda hund bjäbbar mycket i mitt öra, så är det ingenting mot vad den kommer jag göra när jag tagit första tuggan! Det stämmer verkligen jättebra med där när jag är i tillfrisknandet, så ligger sjukdomen ute i korridoren och gör armhävningar...Den laddar verkligen för att fånga in mig blixtsnabbt när jag gett upp. Läskigt men sååå sant!
Därför behöver jag varje dag erkänna för mig själv att jag är maktlös inför maten...
Kram C <3
Dock började dagen dåligt, jag skulle väga mig...eller ska jag säga sjukdomen tyckte att jag skulle väga mig. Luften gick ur mig, för jag hade bara gått ner 7 hg på tre veckor. Jag var inte heller nöjd med att jag på 90 dagar gått ner 10 kg. Förr har jag nämligen gått ner det på TVÅ månader, men då har jag också varit extremt strikt. Så nu åker vågen ut på riktigt, inget lägga ut den i bilen och ta in den varje månad och stå där i hallen i bara trosor, nykissad och hoppas. För hur mycket jag än hoppas så kommer sjukdomen alltid hitta något som är fel på siffran på vågen.
Direkt när Pingvinen sagt siffrorna så bröt jag ihop, jag la mig på sängen och grät. Behöver jag säga att sjukdomen äääälskar det? Efter en stund ryckte jag upp mig, tog beslutet att slänga ut vågen, åt frukost, sms:ade både en vän och min sponsor om min morgon! Ringde även en OA-vän och delade om detta, kändes så skönt och befriande efteråt! 1-0 till mig! Sjukdomen ska inte få besegra mig...
Igår så blev jag påmind om att jag måste hänga i, speciellt när det blir jobbigt. För tycker jag nu att röda hund bjäbbar mycket i mitt öra, så är det ingenting mot vad den kommer jag göra när jag tagit första tuggan! Det stämmer verkligen jättebra med där när jag är i tillfrisknandet, så ligger sjukdomen ute i korridoren och gör armhävningar...Den laddar verkligen för att fånga in mig blixtsnabbt när jag gett upp. Läskigt men sååå sant!
Därför behöver jag varje dag erkänna för mig själv att jag är maktlös inför maten...
Kram C <3
onsdag 11 december 2013
Rätt nära
I natt fick jag drogsug deluxe, jag trodde faktiskt att jag skulle få en nervöst sammanbrott där ett tag. Jag var riktigt rädd att jag skulle pallra mig ut i köket och ta en smörgås...tur att jag inte gjorde det kan jag säga! Jag panik skickade i väg en status i en av grupperna på facebook, frågade om någon kunde ta ett samtal, klockan var 01 på natten. Någon minut senare svarade en person, att jag kunde ringa! Halleluja säger jag, det samtalet räddade mig från att återfalla. Men tänk så häftigt att en helt främmande människa, tog sig tiden att prata med mig mitt i natten. Vi känner inte varandra överhuvudtaget, har aldrig pratat förut men pga vår sjukdom så kan vi prata helt obehindrat hon förstod direkt vad jag menade och kände...Coolt om ni frågar mig! Efter det samtalet kunde jag somna gott....
Jag har ju varit rätt så förskonad från både tankesug och fysiskt drogsug, under denna tid jag varit drogfri. Men när det väl händer, maj gadd vad obehagligt läskigt det är! Jag har sån respekt för sjukdomen och jag vet att jag får inte ge efter, inte ens med en liiiiten tugga i dessa lägen. Då vet jag att det är försent...Då kan jag vara förlorad på obestämd tid, därför måste jag göra allt som står i min makt för att inte hamna där.
Det har sedan i fredags varit rätt tuffa dagar som jag inte kan gå in på vad, för det är privat. Men jag har somnat senare, haft svårt (trots tejpen) att komma till ro och somna. Jag har mått illa när jag ätit, inte blivit mätt på viss mat osv. Sen så är det otroligt psykiskt påfrestande att skriva den där lifestoryn, det river upp massa jobbiga minnen från barndomen. Sen så satt jag och skrev rätt långt igår på lifestoryn, sparade den (trodde jag) sen märkte jag idag att det jag skrivit inte alls var sparat....Gaaah, bara att skriva om antar jag!!!!!
Tack för att Ni finns <3
Kram C <3
Jag har ju varit rätt så förskonad från både tankesug och fysiskt drogsug, under denna tid jag varit drogfri. Men när det väl händer, maj gadd vad obehagligt läskigt det är! Jag har sån respekt för sjukdomen och jag vet att jag får inte ge efter, inte ens med en liiiiten tugga i dessa lägen. Då vet jag att det är försent...Då kan jag vara förlorad på obestämd tid, därför måste jag göra allt som står i min makt för att inte hamna där.
Det har sedan i fredags varit rätt tuffa dagar som jag inte kan gå in på vad, för det är privat. Men jag har somnat senare, haft svårt (trots tejpen) att komma till ro och somna. Jag har mått illa när jag ätit, inte blivit mätt på viss mat osv. Sen så är det otroligt psykiskt påfrestande att skriva den där lifestoryn, det river upp massa jobbiga minnen från barndomen. Sen så satt jag och skrev rätt långt igår på lifestoryn, sparade den (trodde jag) sen märkte jag idag att det jag skrivit inte alls var sparat....Gaaah, bara att skriva om antar jag!!!!!
Tack för att Ni finns <3
Kram C <3
tisdag 10 december 2013
Nya tider
Just nu sitter Ior i mitt knä! Samtidigt som jag skriver så sniffar jag i hans nacke...mysigt värre! Kan inte riktigt fatta att halva december snart har passerat...jag hinner inte med! Annars så toklängtar jag/vi till nästa fredag. Då ska jag och Pingvinen dra ner till Småland och hälsa på bästa Maria, hennes make och deras bedårande tvillingpojkar, får inte glömma de fyrbenta tjejerna också! Det ska bli så kul! Vi ska även ta en trip till Ullared, Pingvinen är väl inte jättepeppad, hehe! ;) Kan säga att fru L ska shoppa nagellack och massa lull-lull!
Igår blev jag med sponsor, det känns jätteläskigt och pirrigt men välbehövligt! Ska börja skriva på min lifestory, som jag nästa vecka ska berätta för sponsorn. Kan säga att jag har ett digert arbete framför mig! Dock ska det bli skönt att få ur mig allt bagage och dela det med en annan människa som inte dömer mig.
På OA-livemötet förra veckan så upplevde jag en otrolig samhörighet, med de andra på mötet. Delningarna var magiska, självutlämnande, och så personliga. Jag kände där och då hur nära vi kom varandra, att vår grupp på något märkligt sätt blev ett, hur starka vi är tillsammans! Jag är så tacksam att jag fick känna att jag var del av någonting, en otroligt häftig känsla! Jag blev väldigt berörd av mötet, tårarna rann och jag blev så fint omhändertagen efteråt. Jag är inte ensam längre...
Annars så är det fortfarande mycket oro och rädsla inom mig, som jag hoppas går över när jag kommer igång med stegarbetet. Har det lite jobbigt med sömnen nu igen, men det ska nog ge med sig det med! Det viktigaste är att jag är drogfri och fortsätter vara det, allt annat kommer med tiden bli bättre!
Glömde nästan, nu kan jag äta kokt ägg igen! Lycka! Det är så märkligt det där, i början när jag var drogfri, då åt jag stekt ägg varje dag...då var kokt ägg inte ens tänkbart. Nu går det inte att äta stekt ägg, men kokt är himmelskt gott :) Jaja, jag är liiite märklig...men det bjuder jag på!
Kram C <3
Igår blev jag med sponsor, det känns jätteläskigt och pirrigt men välbehövligt! Ska börja skriva på min lifestory, som jag nästa vecka ska berätta för sponsorn. Kan säga att jag har ett digert arbete framför mig! Dock ska det bli skönt att få ur mig allt bagage och dela det med en annan människa som inte dömer mig.
På OA-livemötet förra veckan så upplevde jag en otrolig samhörighet, med de andra på mötet. Delningarna var magiska, självutlämnande, och så personliga. Jag kände där och då hur nära vi kom varandra, att vår grupp på något märkligt sätt blev ett, hur starka vi är tillsammans! Jag är så tacksam att jag fick känna att jag var del av någonting, en otroligt häftig känsla! Jag blev väldigt berörd av mötet, tårarna rann och jag blev så fint omhändertagen efteråt. Jag är inte ensam längre...
Annars så är det fortfarande mycket oro och rädsla inom mig, som jag hoppas går över när jag kommer igång med stegarbetet. Har det lite jobbigt med sömnen nu igen, men det ska nog ge med sig det med! Det viktigaste är att jag är drogfri och fortsätter vara det, allt annat kommer med tiden bli bättre!
Glömde nästan, nu kan jag äta kokt ägg igen! Lycka! Det är så märkligt det där, i början när jag var drogfri, då åt jag stekt ägg varje dag...då var kokt ägg inte ens tänkbart. Nu går det inte att äta stekt ägg, men kokt är himmelskt gott :) Jaja, jag är liiite märklig...men det bjuder jag på!
Kram C <3
måndag 2 december 2013
Om ditt och datt
Tiden & Jul: Ja, snart är ytterligare ett helt år till enda. Tiden går så galet fort att jag knappt inte hinner med...Det är redan december och noll julkänsla har infunnit sig här. Kan bero på att det är strålande sol ute och massa plussgrader ;) Men nä, jul och december tycker jag inte om. Det är bara en enda lång startsträcka av stress, påtryckningar och skyhöga förväntningar. För min del skulle jag gärna hoppa över julen helt, tur att även Pingvinen delar min åsikt. Sen tycker jag iofs att det är himla mysigt med pyntandet och framförallt att tända ljus. Här hemma har det inte kommit upp en endaste adventsstjärna, tomtar eller gardiner, vi har helt enkelt inte haft lust eller ork till det. Å tro mig vi överlever! ;)
Men vem vet, julkänslan kanske infinner sig.
Sorg: Det är precis vad jag känner nu. Sorg. Jag känner sorg och ilska över att just jag ska ha denna sjukdom, att jag inte kan hantera maten...att jag är maktlös! Jag är trött på att jag behöver göra massa saker varje dag, för att hålla mig drogfri. Jag är trött på att jag blivit besatt av vågen, vilket jag aldrig varit tidigare. Sjukdomen försöker på alla sätt och vis att nästla sig in i mitt liv. Jag har även fått dra ner markant på dator och tv-tid, eftersom jag upptäckt att även det är ett beroende jag har. Allt jag tar mig för med, så blir jag besatt och det ska överdrivas till det yttersta. Typiskt beroende-personlighet att inte kunna göra något lagom.
Sömnen: Den har blivit mycket bättre, jag har även vänt tillbaka dygnet. Tack för det säger jag bara! På kursen fick jag lära mig om medveten andning, att göra andningsövningar och att tejpa munnen på natten. Dessa saker är ett jättebra verktyg för oss beroende, men även för er andra. Många av oss överandas, alltså att vi tar för många andetag/minut. Många av oss snarkar, sover dåligt osv...det beror på att vi oftast andas genom munnen istället för näsan. Om man tejpar munnen, blir vi automatiskt lugnare vi kommer fortare ner i djupandning. Jag kan säga att mina insomnings-svårigheter är nästan helt borta efter snart 3 veckors tejpande. Jag gör alltså så att jag tar lite läppsyl på läpparna, stänger munnen, sätter på kirurgtejp över munnen. Detta lilla knep gör att jag somnar inom max 30 minuter!!!!!! Förr tog det timmar för mig...Det kan låta helt galet, men det funkar verkligen. Så snarkar du, sover dåligt, har svårt att somna och inte känner dig utsövd, PROVA detta! Gå även in på medvetenandning.se och läs mer.
Maten: Jag är enormt kräsen med maten, vissa saker kan jag bara inte äta. Det är skitjobbigt och gör det ännu mer krångligt. Sen mår jag fortfarande illa och får kväljningar ibland när jag äter, skitjobbigt och obehagligt. Det här med att hitta saker som jag tycker om, är jättesvårt. Är typ bara sugen på kött. Så här äts det mycket samma saker, dag ut och dag in! Men det gör inget, huvudsaken att jag är drogfri!
Bloggen: Jag vet ärligt talat inte hur jag ska göra med den, om jag ska sluta. Det har blivit väldigt dåligt bloggande här denna höst...och jag vet inte om jag ska fortsätta! Svårt!
Kram C <3
onsdag 27 november 2013
72 dagar
Ooops, här har det visst blivit bloggtorka! Faktum är att jag har varit supertrött sedan jag kom hem från kursen, att jag helt enkelt inte orkat skriva. Men jag ser allt att Ni är några som kikar in varje dag! Idag har jag varit utan socker i 72 dagar, jippie! 72 dagar utan besatthet av mat, jag är så tacksam för det och jag tar ingenting för givet. Varje dag får jag ta ett nytt beslut om att äta bra mat, annars går det inte. Jag har en hel del saker att berätta, men det får jag ta i ett annat inlägg. Ville mest bara skriva och säga att jag lever!
Ta hand om er!
Kram C <3
Ta hand om er!
Kram C <3
måndag 11 november 2013
Jag mår skit
Just nu mår jag inte alls bra, jag är så ledsen, förtvivlad, rädd och orolig. Jag hatar att känna dessa känslor! Jag märker att jag försöker att hålla upp någon form av fasad, att allt är ok. Men det är det inte, inte på långa vägar. Känner bara att jag vill krypa in i mig själv och inte finnas, typ. Jag pallar inte med det här. Jag känner sådan frustration och maktlöshet. Jag är totalt hudlös och skör inför vad livet just nu ger mig!
Bittens kurs kunde inte komma mer lägligt. Fast jag vet inte om jag orkar härda ut till dess. Skönt är det i alla fall att jag inte vill droga på dessa känslor. Jag vill mest bara dra något gammalt över mig. Och typ vakna upp i vår...Det är bara att lämna över igen och igen och igen!
Tack för att Ni finns <3
Kram C <3
Ps. Jag skulle bli jätteglad om Ni ville följa mig på min instagram, skicka vänförfrågan! Ds.
Bittens kurs kunde inte komma mer lägligt. Fast jag vet inte om jag orkar härda ut till dess. Skönt är det i alla fall att jag inte vill droga på dessa känslor. Jag vill mest bara dra något gammalt över mig. Och typ vakna upp i vår...Det är bara att lämna över igen och igen och igen!
Tack för att Ni finns <3
Kram C <3
Ps. Jag skulle bli jätteglad om Ni ville följa mig på min instagram, skicka vänförfrågan! Ds.
fredag 8 november 2013
Det löser sig alltid!
Om jag bara har tillit och lämnar över, så löser sig mina oros-tankar...det har jag märkt! Tack för alla tips och hejarop om mat/matlåda och kursen! Det har blivit lite ändrade planer! Nu blir det så att jag åker med buss upp till Stockholm på onsdag förmiddagen. Kommer fram runt 10.30 (är det någon som är Stockholm vid cityterminalen, så kom gärna och hälsa på mig!) Jag har dötid fram till 13-14.00 innan jag blir upphämtad av hon som jag ska samåka med. Under den tiden ska jag alltså äta, jag kommer ta med egen matlåda (förmodligen en sallad) och även komplettera med nötter och extra fett, kanske något frukt. Det känns så skönt och befriande att slippa äta ute. Jag blir mer lugn när jag vet exakt vad jag stoppar i mig. Dock känns det väldigt jobbigt, att sitta själv uppe i Stockholm och vänta så lång tid. Speciellt när jag har en släng av fobi för stora folksamlingar. Jag hoppas jag klarar det, annars får jag ringa någon!
Jag är också orolig för bussresan, eftersom jag tycker det är obehagligt/jobbigt att behöva ha någon främling sittandes bredvid mig. Jag vet, att dessa oros-tankar kan låta överdrivna eller töntiga. Men för mig är det jätte jobbigt.
På hemresan får jag samåka med samma tjej till Stockholm, å där kommer maken och möter upp mig. Jag orkar inte med två bussresor helt enkelt.
Jag vet att kursen kommer vara jättebra för mig, samtidigt är det sjukt jobbigt att lämna maken i så många dagar. Han och jag har lixsom blivit ett team sen jag blev drogfri och vi är mer sammansvetsade än någonsin. Han är min absoluta trygghet och klippa, ingen kan få mig så lugn som honom. Därför känns det tufft, jobbigt och tråkigt att behöva åka ifrån honom och Ior!
Det är väl bara att erkänna att jag är enormt skör, rädd och orolig just nu. Jag hoppas och tror att detta är en del av processen!
Kram C <3
Jag är också orolig för bussresan, eftersom jag tycker det är obehagligt/jobbigt att behöva ha någon främling sittandes bredvid mig. Jag vet, att dessa oros-tankar kan låta överdrivna eller töntiga. Men för mig är det jätte jobbigt.
På hemresan får jag samåka med samma tjej till Stockholm, å där kommer maken och möter upp mig. Jag orkar inte med två bussresor helt enkelt.
Jag vet att kursen kommer vara jättebra för mig, samtidigt är det sjukt jobbigt att lämna maken i så många dagar. Han och jag har lixsom blivit ett team sen jag blev drogfri och vi är mer sammansvetsade än någonsin. Han är min absoluta trygghet och klippa, ingen kan få mig så lugn som honom. Därför känns det tufft, jobbigt och tråkigt att behöva åka ifrån honom och Ior!
Det är väl bara att erkänna att jag är enormt skör, rädd och orolig just nu. Jag hoppas och tror att detta är en del av processen!
Kram C <3
torsdag 7 november 2013
Nya steg är tagna
Jahopp, å så har jag tagit ytterligare ett steg i rätt riktning! Nästa torsdag-söndag (14-17 nov) så ska jag på intensivkurs till Bitten i Hudiksvall, en kurs för oss sockerberoende. Det blev väldigt snabbt bestämt, men jag vet att jag behöver det. Resten av året kommer bli tufft pga av julen och jag kände att jag behöver fylla på med friskhetsfaktorer.
Är dock lite orolig för hur jag ska lösa detta med maten. Ska ta buss upp till Stockholm och möta upp en tjej där, som också ska på kursen. Innan vi bilar upp så måste jag ha mat. Hjälp! Vet inte vart eller vad jag ska äta, har inte övat alls på att äta ute sen jag blev drogfri. Är rädd för att jag inte ska våga beställa det jag behöver. Vill inte vara till besvär, typ. Tycker sådana situationer är jättejobbiga...Sen är jag också orolig vad för mat som serveras på kursen, jag vet att den självklart är sockerfri. Men mer vet jag inte! Jag hoppas det löser sig till det bästa, så jag slipper vara orolig. Det är tillräckligt jobbigt att jag ska åka buss själv (hjälp!!!!!) upp till Stockholm. Möta upp en helt okänd person, som jag bara "pratat" med via FB. Och sen sitta 30 mil i en bil med henne. Läskigt. På ett sätt längtar jag mycket efter kursen och att träffa Bitten igen. Men samtidigt längtar jag tills kursen är över, så jag kan slappna av på riktigt! Men jag kastar mig ut och gör det jag behöver, för att fortsätta vara drogfri!
Igår var jag mötesledare för ett 1-timmes telefonmöte. Jag är jättestolt över mig själv, att jag vågade det. Mötet gick jättebra, många ringde in och delade fina saker. Plus att det var en nykomling med, som jag efter mötet fick hjälpa genom att svara på frågor om OA och hur det fungerar. Så häftig känsla!
Ha en fin dag alla fina <3
Kram C <3
Är dock lite orolig för hur jag ska lösa detta med maten. Ska ta buss upp till Stockholm och möta upp en tjej där, som också ska på kursen. Innan vi bilar upp så måste jag ha mat. Hjälp! Vet inte vart eller vad jag ska äta, har inte övat alls på att äta ute sen jag blev drogfri. Är rädd för att jag inte ska våga beställa det jag behöver. Vill inte vara till besvär, typ. Tycker sådana situationer är jättejobbiga...Sen är jag också orolig vad för mat som serveras på kursen, jag vet att den självklart är sockerfri. Men mer vet jag inte! Jag hoppas det löser sig till det bästa, så jag slipper vara orolig. Det är tillräckligt jobbigt att jag ska åka buss själv (hjälp!!!!!) upp till Stockholm. Möta upp en helt okänd person, som jag bara "pratat" med via FB. Och sen sitta 30 mil i en bil med henne. Läskigt. På ett sätt längtar jag mycket efter kursen och att träffa Bitten igen. Men samtidigt längtar jag tills kursen är över, så jag kan slappna av på riktigt! Men jag kastar mig ut och gör det jag behöver, för att fortsätta vara drogfri!
Igår var jag mötesledare för ett 1-timmes telefonmöte. Jag är jättestolt över mig själv, att jag vågade det. Mötet gick jättebra, många ringde in och delade fina saker. Plus att det var en nykomling med, som jag efter mötet fick hjälpa genom att svara på frågor om OA och hur det fungerar. Så häftig känsla!
Ha en fin dag alla fina <3
Kram C <3
onsdag 6 november 2013
Lämna över
Gårdagen lärde mig att jag varken kan eller ska ta ansvar för andra människors känslor och agerande emot mig. Jag vägrar fortsätta slå på mig själv och ta på mig mer skuld, när jag egentligen inte gjort något fel. Jag tänker inte sjunka så lågt att jag tappar bort mig själv och mina värderingar! Jag behöver bara inse, att sådana människor som inte förstår det är sjuka och egoistiska.
Jag har under en längre tid förminskat mig själv, för att duga i någon annans ögon igen. Jag har vänt ut och in på mig själv, bett om ursäkt otaliga gånger men utan visat intresse. Jag är färdig med att bjuda till, efter idag ligger inte bollen hos mig längre. Nu är det inte upp till mig. Med tiden får jag veta om min vänskap betydde något.
Jag har nu förstått, vilka mina riktiga vänner inom OA är. Vilka som värderar och bryr sig om mig, på riktigt. Nu tänker jag lämna över detta och gå vidare!
Igår höll jag i mitt första OA-telefonmöte. Jag var jättenervös och pulsen gick i 110, precis innan och i början av mötet. Men det gick jättebra, är stolt över mig själv att jag genomförde mötet. Annars i sådana här situationer, så hade jag lätt kunnat komma med ursäkter för att slippa undan.
I och med att jag är drogfri så tar jag ansvar, jag väljer att göra bra saker för mig!
Kram C <3
Jag har under en längre tid förminskat mig själv, för att duga i någon annans ögon igen. Jag har vänt ut och in på mig själv, bett om ursäkt otaliga gånger men utan visat intresse. Jag är färdig med att bjuda till, efter idag ligger inte bollen hos mig längre. Nu är det inte upp till mig. Med tiden får jag veta om min vänskap betydde något.
Jag har nu förstått, vilka mina riktiga vänner inom OA är. Vilka som värderar och bryr sig om mig, på riktigt. Nu tänker jag lämna över detta och gå vidare!
Igår höll jag i mitt första OA-telefonmöte. Jag var jättenervös och pulsen gick i 110, precis innan och i början av mötet. Men det gick jättebra, är stolt över mig själv att jag genomförde mötet. Annars i sådana här situationer, så hade jag lätt kunnat komma med ursäkter för att slippa undan.
I och med att jag är drogfri så tar jag ansvar, jag väljer att göra bra saker för mig!
Kram C <3
söndag 3 november 2013
Steg på vägen
Jag har tagit ytterligare ett steg i mitt tillfrisknande. Jag har valt att med andra OA-vänner ha som mål att gå på ett möte varje dag i 90 dagar. Så från och med den 29 oktober till den 29 januari så ska jag göra detta! Spelar ingen roll om det är helg, julafton eller nyår, jag ska på möte ändå! Det känns bra, jag tror att det här kan vara ett nyttigt åtagande...som leder till att jag kanske lättare kan hålla mig drogfri. Målet är också att gå på ett livemöte i veckan, plus två stycken 1-timmes telefonmöten i veckan. Utöver det så ska jag gå på 15 minuters telefonmötena övriga dagar.
Att gå på möten och stilla ner mig, är jätteviktigt har jag märkt. Jag har kommit till den punkten att drogfriheten går först. Även att leda möten, eller vara aktiv på mötena hjälper mig. Det stärker mitt självförtroende och min blåa hund! Fan, jag fixar ju detta.
Å vet Ni? Nu är det inte tårar av sorg som rinner från mina kinder, det är tårar av lättnad, glädje och oändlig tacksamhet.
Om jag bara gör det jag ska, så fungerar det!
Kram C <3
Att gå på möten och stilla ner mig, är jätteviktigt har jag märkt. Jag har kommit till den punkten att drogfriheten går först. Även att leda möten, eller vara aktiv på mötena hjälper mig. Det stärker mitt självförtroende och min blåa hund! Fan, jag fixar ju detta.
Å vet Ni? Nu är det inte tårar av sorg som rinner från mina kinder, det är tårar av lättnad, glädje och oändlig tacksamhet.
Om jag bara gör det jag ska, så fungerar det!
 |
| Mina älskade finaste och bästaste grabbar <3 Vad gjorde jag utan er? Ni är luften jag andas...Jag älskar er till månen å tillbaka <3 |
måndag 28 oktober 2013
Lite om det mesta
Idag känner jag mig låg och ledsen, kan inte riktigt sätta fingret på vad det är...det är väl bara en sån dag helt enkelt!
Det funkar bra med maten och jag har varit drogfri i 42 dagar nu, är så tacksam för det. Det är väl allt runt omkring som är det tuffa, att orka hantera livet utan drogen. Det är inte lätt alls, utan väldigt skrämmande och omtumlande.
I torsdags var jag på mitt första OA-live möte (12-stegsmöte för sockerberoende) för första gången på över 7 år. Jag var nervös innan, svettades som en gris men mötet och gruppen var helt underbar. Så mitt mål är att komma iväg dit nu på torsdag igen!
I natt drömde jag om drogen och att jag åt. Sjukt verkligt var det, jag vaknade upp och kände fullständig panik...att jag typ förstört allt. Den lättnaden när jag insåg att det bara var en dröm! Så skönt!
Annars så tänker jag mycket på drogmat. Jag tänker på vad jag ska äta "om" jag återfaller. Jag fantiserar om hur det kommer smaka, konsistenser osv. Jag funderar på när jag kan få tag på drogen. Jag vet inte om detta är en del av processen, eller om det är en varningsklocka som ringer! Hmm, jag är i alla fall uppmärksam på att jag har dessa känslor och tankar nu.
Jag ringde nyss en person inom OA, jättenervöst är det att ringa nya personer. Samtalet var jättebra och jag kände att vi klickade. Extra kul är det också att hon läser min blogg! :)
Nu ska vi dra och handla, sen blire köttbullar, blomkålsmos och gräddsås till middag!
Ta hand om er och TACK för att Ni finns för mig <3
Kram C <3
Det funkar bra med maten och jag har varit drogfri i 42 dagar nu, är så tacksam för det. Det är väl allt runt omkring som är det tuffa, att orka hantera livet utan drogen. Det är inte lätt alls, utan väldigt skrämmande och omtumlande.
I torsdags var jag på mitt första OA-live möte (12-stegsmöte för sockerberoende) för första gången på över 7 år. Jag var nervös innan, svettades som en gris men mötet och gruppen var helt underbar. Så mitt mål är att komma iväg dit nu på torsdag igen!
I natt drömde jag om drogen och att jag åt. Sjukt verkligt var det, jag vaknade upp och kände fullständig panik...att jag typ förstört allt. Den lättnaden när jag insåg att det bara var en dröm! Så skönt!
Annars så tänker jag mycket på drogmat. Jag tänker på vad jag ska äta "om" jag återfaller. Jag fantiserar om hur det kommer smaka, konsistenser osv. Jag funderar på när jag kan få tag på drogen. Jag vet inte om detta är en del av processen, eller om det är en varningsklocka som ringer! Hmm, jag är i alla fall uppmärksam på att jag har dessa känslor och tankar nu.
Jag ringde nyss en person inom OA, jättenervöst är det att ringa nya personer. Samtalet var jättebra och jag kände att vi klickade. Extra kul är det också att hon läser min blogg! :)
Nu ska vi dra och handla, sen blire köttbullar, blomkålsmos och gräddsås till middag!
Ta hand om er och TACK för att Ni finns för mig <3
Kram C <3
söndag 20 oktober 2013
Griller i huvudet och känslostormar
Sjukdomen har de senaste dagarna försökt sätta griller i huvudet på mig. Rösten försöker på alla sätt och vis att få mig att falla, att få mig ur balans. Som tur är har jag en grym magkänsla och en enorm förmåga att lyssna på den rätta rösten i mitt huvud. Men det är otroligt jobbigt, när rösterna i mitt huvud slåss om uppmärksamheten. Det tar mycket energi! Då är det bra att jag kan bolla detta med maken, som för övrigt är fantastisk att prata med. Även fast han inte är en beroende person, så fattar han hur jag känner/upplever saker i sjukdomen. Och faktiskt så kan han flera gånger hjälpa mig bättre, än de i programmet som också är sockerberoende!
För övrigt funkar det bra med maten, jag äter det jag ska men vissa dagar är det tufft. Det jobbigaste nu är alla känslor...som jag nu helt plötsligt ovilligt blir tvungen att känna och uppleva på riktigt. Ena stunden är jag glad, nästa stund gråter jag och sen blir jag okontrollerat arg för ingenting. Jag känner mig totalt utelämnad, utsatt och rädd i dessa lägen. Men jag vet att det kommer gå över, dessa känslostormar kommer bli mer stabila ju längre jag är drogfri.
Dag 34 är snart slut och det enda jag känner är total tacksamhet.
Kram C <3
För övrigt funkar det bra med maten, jag äter det jag ska men vissa dagar är det tufft. Det jobbigaste nu är alla känslor...som jag nu helt plötsligt ovilligt blir tvungen att känna och uppleva på riktigt. Ena stunden är jag glad, nästa stund gråter jag och sen blir jag okontrollerat arg för ingenting. Jag känner mig totalt utelämnad, utsatt och rädd i dessa lägen. Men jag vet att det kommer gå över, dessa känslostormar kommer bli mer stabila ju längre jag är drogfri.
Dag 34 är snart slut och det enda jag känner är total tacksamhet.
Kram C <3
torsdag 17 oktober 2013
En månad
Ja, så är det! En månad utan socker, eller 31 dagar om man hellre vill räkna det så. Har även i dag hittat en sponsor från OA, det känns skönt, tryggt och väldigt läskigt på samma gång. Jag har haft en ganska så tung vecka, med mycket jobbiga känslor. Nu kan jag ju inte längre äta på mina känslor, utan nu måste jag på riktigt känna dom.Vilket är jättejobbigt! Men tack vare OA, fina människor och kontakt med min inre röst så klarar jag det ändå. Jag måste hela tiden tänka "det går över" när det är som värst.
Det finns mycket oro och rädsla inom mig, men jag försöker leva i nuet och vara närvarande. Jag har tillit till att allt kommer lösa sig, tids nog.
Jag är så oändligt tacksam och stolt över mig själv, att jag fortfarande är drogfri. I tisdags var det grymt nära att jag återföll. Men jag vände mig utåt, bad om hjälp och gjorde bra val som ledde till att jag höll mig drogfri den dagen.
Igår när jag ställde mig på vågen hade jag gått ner nästan 5 kg, min sjukdom var inte nöjd. Vilket har gjort att jag beslutat mig för att inte väga mig mer. Det spelar ju lixsom ingen roll, jag duger ändå...Jag behöver inte en specifik siffra för att bevisa det. Jag vet att det kommer provocera vissa men det skiter jag i, jag tar bara ansvar för mina känslor inte andras!
Jag är väldigt glad för att Ni fortsätter kika in här varje dag, trots dålig bloggande ifrån min sida. Jag lovar att det kommer bli bättring på den fronten, men det kommer dröja ett tag. Jag hoppas att Ni fortsätter kika in här ändå.
Jag är stundtals väldigt trött, så all min tid går nu åt till att ta hand om mig.
Kram C <3
Det finns mycket oro och rädsla inom mig, men jag försöker leva i nuet och vara närvarande. Jag har tillit till att allt kommer lösa sig, tids nog.
Jag är så oändligt tacksam och stolt över mig själv, att jag fortfarande är drogfri. I tisdags var det grymt nära att jag återföll. Men jag vände mig utåt, bad om hjälp och gjorde bra val som ledde till att jag höll mig drogfri den dagen.
Igår när jag ställde mig på vågen hade jag gått ner nästan 5 kg, min sjukdom var inte nöjd. Vilket har gjort att jag beslutat mig för att inte väga mig mer. Det spelar ju lixsom ingen roll, jag duger ändå...Jag behöver inte en specifik siffra för att bevisa det. Jag vet att det kommer provocera vissa men det skiter jag i, jag tar bara ansvar för mina känslor inte andras!
Jag är väldigt glad för att Ni fortsätter kika in här varje dag, trots dålig bloggande ifrån min sida. Jag lovar att det kommer bli bättring på den fronten, men det kommer dröja ett tag. Jag hoppas att Ni fortsätter kika in här ändå.
Jag är stundtals väldigt trött, så all min tid går nu åt till att ta hand om mig.
Kram C <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)