6 månader

Så har den dagen kommit som jag längtat efter, 6 månaders drogfrihet! Det är otroligt stort för mig, å jag är så glad att jag får uppleva den. Vägen hit har varit allt annat än enkel, det har bitvis varit outhärdligt...något som jag valt att inte skriva så mycket om här, för att jag faktiskt inte har orkat! 
Självklart är det viktigt att minnas och aldrig glömma hur det var innan. Samtidigt vill jag se framåt utan att för den sakens skull förminska allvaret i hur illa ute jag faktiskt var.

För över 6 månader sen levde jag inte, jag var bara något slags väsen som gick runt och knappt andades. Jag var helt sänkt och jag kände mig fånge, inte bara i min egen kropp utan även i min själ. Den var inte min längre, utan den ägdes av sjukdomen. Ett fängelse, det är helt rätt ord att beskriva det. Jag åt eller så åt jag inte alls. Kunde knappt inte ta hand om mig själv och jag var helt övertygad om att detta var min lott i livet...att må dåligt! Jag förnekade sjukdomen, å jag fortsatte äta...för jag orkade inte med rösten i huvudet. De var få saker som gjorde mig genuint lycklig och jag brydde mig inte om något. Så nära döden som jag var förra sommaren, det vill inte jag riktigt ta i. Men så var det faktiskt...Ska jag vara ärlig som hade jag nog inte överlevt många år till. För mitt liv var inget liv, det var misär. 

6 månader senare sitter jag här, drogfri och jag lever på riktigt.Visst jag mår inte toppen än, men jag mår tusen gånger bättre än förra sommaren. Min fortsatta resa kommer vara krokig och i slutändan sååå värt det!

TACK, från djupet av mitt hjärta till ALLA er som på något sett funnits för mig! Utan er hade jag inte klarat detta...

Detta fick jag från finaste Bruttan, tänk att hon kom ihåg
denna dag...så rörd över det!

 Kram C <3

Tiden springer iväg!

Ursäkta för dåligt bloggande men jag har helt enkelt inte orkat, lusten till att "skriva av mig" har inte heller infunnit sig!
Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra med bloggen...Dock är jag väldigt aktiv på min instagram, följ mig gärna där: pingvinensfru men jag måste godkänna er innan ni kan följa mig! 

I övrigt går det bra, mer än så är det inte. Det går upp och ner, vissa dagar mår jag toppen andra mår jag skit. Det är tillfrisknandet i ett nötskal! Jag känner mig inte helt nöjd med min matplan, upplever en trötthet och tyngd i kroppen efter måltid. Tror faktiskt inte jag mår bra av för mycket fett och protein. Hmm måste fnula och känna på det där!
Jag är fortfarande drogfri, "firade" 5 månader 17 februari. Stort. Magiskt. Är så stolt över mig själv! Känns jättemärkligt att jag första gången i mitt liv (om jag är drogfri då), ska fira min födelsedag utan socker...Jag tror iofs inte det blir jobbigare än jul och alla fredagar/lördagar, som jag hitintills klarat. Det var bara något som slog mig nu. Det blir mycket "första gången" det första året. Julen, påsk, midsommar, alla födelsedagar och typiska "ätardagar"...såsom fettisdagen, kladdkakans dag, kanelbullens dag. Alla dessa dagar ska jag klara av, utan att äta! 
Därför brukar man säga att första året, är ett sorgens år. Gamla vanor ska bytas ut mot nya helt enkelt!

Tack alla ni som finns där för mig!
Kram C <3

Utan sponsor

I dag blev jag av med min sponsor, efter ett stooort missförstånd över en liten petitess. På ett sätt känns det skönt, samtidigt känner jag bara...suck. Inte igen! Under alla år jag varit med i OA och programmet, så har det alltid strulat med mina sponsorer. 

Jag och min sponsor blev osams över lite majs, ja ni läste rätt. Majs. Jag har haft som uppgift att skriva reflektion till min sponsor varje dag, om precis vad som helst. I förrgår skrev jag bla hur svårt jag har att bete mig och att jag lätt blir arg och får utbrott. 
Då frågade min sponsor om jag verkligen åt helt sockerfritt, inga sötningsmedel och inte kolhydrater. Jag svarade att självklart äter jag inget av det, kolhydrater äter jag i form av grönsaker, ibland frukt och även majs.
Då svarar hon: Majs får du inte äta! Det innehåller för mycket socker, det är inte tillåtet för någon sockerberoende att äta majs.
Då frågade jag: Säger vem?
(Denna konversationen ägde rum i chatten på FB)
Efter denna fråga loggar sponsorn ut och svarar inte.
Jag skriver att jag känner de i OA som har både bröd, pasta, potatis och även vin ( i måttliga mängder) på sina matplaner, vad kan lite majs göra? Det roliga är också att jag äter färsk majs max 1 gång/månad. Så hur hon kan få ihop att det är majsen som gör att jag får utbrott, det vet jag inte. Enligt henne tål jag inte det, hur hon nu kan veta det?! Jag har aldrig överätit det, någonsin.
Jag rådfrågar en OA-vän som direkt säger att min sponsor har fel. Enligt OA finns det inget som säger vad vi får eller ska äta. OA säger bara att vi ska avhålla oss från att äta saker som triggar igång vårt tvångsmässiga ätande. Vilket jag gör. 
Jag skriver det till sponsorn...
Då får jag ett surt svar tillbaka. Enligt henne är jag ovillig och argsint. Kan säga att innan de orden var jag inte det, överhuvudtaget. Jag var fundersam, förvånad och ställde därför frågor. Som jag självklart inte fick svar på. Utan hon fortsatte att mala på om hur arg jag var osv...Är det något jag avskyr så är det att bli beskylld för saker som har noll sanning. Jag förklarade för sponsorn att jag inte tycker om att bli påhoppad med lögner. 
I morse får jag ett kort meddelande på FB där min sponsor säger, att vi inte har någon personkemi och att hon inte kan ge mig det jag behöver. Sen var det bara tack å hej. Ingen ursäkt alls för påhoppen och inga svar på mina frågor. Så hon "gjorde slut med mig" över lite majs. Eller ja, för att jag vägrade ta bort det ur min matplan...för att jag enligt henne inte tål det.
Jag är rätt säker på att hon inte klarade av att jag stod på mig. Enligt henne är jag inte villig att tillfriskna om jag inte gör exakt allt hon föreslår. Å eftersom jag inte dansade efter hennes pipa så blev jag bortvald. 

Kan säga att jag är något trött på dessa översittar-sponsorer som ska leka Gud. Jag försöker se det som att de trots sitt tillfrisknande....är väldigt sjuka! Men man blir bra mörkrädd över hur människor beter sig. De som inte kan se sin del i konflikter och inte ber om ursäkt...de står inte högt i kurs i min värd!

Kram C <3

Att lära sig att säga ifrån!

De senaste dagarna har det varit neråt i humöret, igen. Tänk er en blandning av pms-kärring, klimakterie-kossa och en rabiat treåring...Det är jag mina vänner just nu! 
Jag har ingen kontroll på mina känslor alls, å det får väl vara så nu! Det viktigaste är ju trots allt att jag är drogfri.
Jag kan inte ens spela ett sällskapsspel utan att bryta ihop när jag inte vinner. Ja, Ni hör ju helt jävla galet är det...Tänk vad lite brist på socker kan göra med en kropp! Skrämmande...
Kan säga att jag längtar tills den dagen då mitt humör är mer stabilt, för detta är inte kul!

Jag har ju som jag kanske berättat en sponsor, h*n hjälper mig att arbeta mig igenom de 12 stegen för OA. Saken är den att det har väl aldrig känts riktigt bra, jag tvekar om jag verkligen kan lita på denna person. Sen är h*n sån som ändrar tiden nästan varje gång för våra samtal. Vi bestämmer en tid och sen dagen innan, eller som idag 30 minuter innan sms:ar h*n att vi får höras i morgon. Detta har hänt åtskilliga gånger. Men jag har snällt sagt att det är heeeelt ok. I själva verket stör det mig och mitt mående, å den lilla tilliten jag har försvinner! 
SÅ, i morgon ska vi prata kl:12...om det inte blir ändrat igen ;) Då måste jag faktiskt säga ifrån och stå upp för mig! Ångest deluxe...

Tack för att Ni finns <3
Kram C

Jag lever!

Ja, den här bloggen går allt på sparlåga...Annat vore att ljuga ;)

Det är mycket som händer i mitt liv just nu, saker som jag varken kan eller vill dela med mig av. Det enda jag kan säga är att det är skittufft. Jag trodde det var jobbigt att vara i sjukdomen, att droga...Men jag vete tusan. Att tillfriskna gör ont och det är tidvis outhärdligt jobbigt. 
Jag försöker vara positiv och inte förstora upp saker men det är svårt. Känslor som jag haft djupt begravda börjar nu komma upp till ytan. Å det gör ont, det gör verkligen ont att känna. Jag har inte upplevt det tidigare, förr dövade jag ju allt med maten så fort något blev ohanterligt. Nu måste jag känna på riktigt.
Saker som jag sagt eller inte sagt, personer jag sårat, konflikter som jag varit delaktig i. Det är jobbigt att inse att det faktiskt är jag som är/var problemet, inte andra. Jag måste börja se min del i allt det där. 
Att släppa svek och bitterhet är också saker som jag funderar mycket över. Vissa saker som jag/vi blivit utsatta för är nästintill oförlåtligt. Saker som gör att jag fryser till is och får svårt att andas, bara jag tänker tillbaka på det. Hur ska jag kunna släppa det? Samtidigt vet jag att det är en nödvändighet för mig, för annars kommer jag aldrig uppleva frid och sinnesro. Jag behöver förlåta för att kunna gå vidare och må bra själv.

I övrigt så går jag runt som en zombie på dagarna, orkar knappt ta för mig men någonting. Jag vet att det är en fas och att det kommer gå över. Men det påminner mig så mycket om sjukdomen att jag ibland knappt står ut. Jag vill ju vara superpigg, glad, utsövd och trevlig...Jag är mest bara grinig, trött och seg. Verkligen ett roligt sällskap ;) 
I och för sig inte så konstigt att jag mår som jag gör. Jag har knarkat socker/mat i hela mitt liv, knappt ätit någon riktig mat. Tro fan att kroppen och hjärnan är slut! 

Nu ska den här surkärringen ta och släpa sig till sängen. Ytterligare en drogfri dag har passerat, magiskt var ordet!

Kram C <3

Frustrerad!

Här sitter jag och är klarvaken! Jag vill ju sova, helst för över två timmar sen...men jag kan inte slappna av. Den där jävla tejpen verkar inte funka längre, det gör mig sååå frustrerad. Jag behöver få vila och komma upp i normal tid, men när jag somnar såhär sent...ja då blir det jätte kämpigt för mig att ta mig upp! Vill också vara utvilad, eftersom jag ska ha samtal med min sponsor i morgon förmiddag. Gaaaah :(
Förresten så gick det bra att dela lifestoryn med sponsorn i måndags, det tog 45 minuter att läsa upp allt jag skrivit...då förstår Ni hur mycket jag skrivit! Å ändå har jag inte fått med allt, saker som jag kommit på efteråt det får jag dela en annan gång.
Sen har jag fått tillbaka min halsbränna, tackarrrrrr! Eller inte, hatart. Det är fruktansvärt jobbigt och obehagligt, å framförallt påminner det mig och sjukdomen. När jag drogade det sista året hade jag halsbränna varje dag, det vill jag inte ha igen. Kan inte komma på att jag ätit något som skulle trigga igång det heller...Hmm.
I stort sett varje dag får jag kväljningar, eller så blir jag illamående när jag äter. Jag undrar verkligen vad det beror på? Är det sjukdomen som försöker få mig ur balans? Eller är det mina verkliga känslor trots allt? Hur som så är det inte kul, inte någonstans. För är det något jag avskyr så är det att må illa...Men, men jag måste vara positiv och se allt bra som händer i mitt liv. Nu när jag är drogfri, öppnar livet upp sig på ett helt annat sätt för mig. Det är så skönt att vara närvarande i livet, på riktigt. Å att få känna.
I morgon, eller ja idag så ska jag ta emot min 90-dagars medalj på livemötet! Stort.

Ska försöka sussa nu!
Love C <3

90 dagar

Så kom den dagen som jag längtat efter länge, 90 dagars drogfrihet! Grattis till mig! Jag tänker vara lite rebell precis som Monkan och faktiskt inte tacka Gud eller OA...som alla andra jag känner gör. Jag tänker tacka mig själv, inte någon annan! För det är jag som har gjort allt jobb, självklart med stöd från er, OA-vänner och min högre kraft. Men det är jag som kämpat, slitit och hängt i när det varit som jobbigast. Ingen annan har gjort det åt mig, så idag ger jag mig själv en stor klapp på axeln ;)
Dock började dagen dåligt, jag skulle väga mig...eller ska jag säga sjukdomen tyckte att jag skulle väga mig. Luften gick ur mig, för jag hade bara gått ner 7 hg på tre veckor. Jag var inte heller nöjd med att jag på 90 dagar gått ner 10 kg. Förr har jag nämligen gått ner det på TVÅ månader, men då har jag också varit extremt strikt. Så nu åker vågen ut på riktigt, inget lägga ut den i bilen och ta in den varje månad och stå där i hallen i bara trosor, nykissad och hoppas. För hur mycket jag än hoppas så kommer sjukdomen alltid hitta något som är fel på siffran på vågen. 
Direkt när Pingvinen sagt siffrorna så bröt jag ihop, jag la mig på sängen och grät. Behöver jag säga att sjukdomen äääälskar det? Efter en stund ryckte jag upp mig, tog beslutet att slänga ut vågen, åt frukost, sms:ade både en vän och min sponsor om min morgon! Ringde även en OA-vän och delade om detta, kändes så skönt och befriande efteråt! 1-0 till mig! Sjukdomen ska inte få besegra mig...

Igår så blev jag påmind om att jag måste hänga i, speciellt när det blir jobbigt. För tycker jag nu att röda hund bjäbbar mycket i mitt öra, så är det ingenting mot vad den kommer jag göra när jag tagit första tuggan! Det stämmer verkligen jättebra med där när jag är i tillfrisknandet, så ligger sjukdomen ute i korridoren och gör armhävningar...Den laddar verkligen för att fånga in mig blixtsnabbt när jag gett upp. Läskigt men sååå sant! 
Därför behöver jag varje dag erkänna för mig själv att jag är maktlös inför maten...

Kram C <3