...så går det inget bra alls med maten. Jag lyckas helt enkelt inte att ge blanka fan i att äta godis, chips och läsk/saft. Jag äter nästan alltid LCHF till middag, frukost äter jag sällan för jag har svårt att äta när jag är själv. Jag kanske tar några få bitar godis, någon näve chips, en klunk saft för att "kicka" igång systemet och vakna till. Jag kommer mig inte för att äta när jag är själv, jag är inte intresserad av det helt enkelt. När M kommer hem äter vi alltid lagad middag och då har jag nästan varje dag faktiskt ätit helt LCHF, jag mår ju så bra av det men varför kan jag inte ge fan i godiset? Jag mår toppen av att äta LCHF, det är gott och jag vet att om jag skulle lägga manken till så skulle kilona rinna av mig. Men jag klarar inte av att släppa godiset och chipsen. Jag måste ha det hemma, det ger mig trygghet och jag känner ett inre lugn av det. Sen äter jag det faktiskt inte varje dag, och det är inga stora mängder när jag väl äter, men det måste finnas hemma. Jag har en ätstörning och den sitter djupt rotad i mig, jag har haft den sedan jag var runt 20 år, innan dess var det inga problem alls. Även fast jag väger över 110 kg så äter jag extremt lite. Många tror nog att jag äter helatiden med tanke på min storlek men faktum är att jag i mitt huvud har ett anorektiskt tänk, jag unnar mig inte att äta. Jag har lixsom inte lust, jag tar mig inte tid med det. Jag känner sällan hunger, och blir jag hungrig så härdar jag ut och skiter i det, kroppen går på sparlåga.
En dag kan se ut ungefär så här: En rad med choklad eller 3-5 godisbitar, lite chips eller någon klunk saft eller läsk, sen äter jag inget resten av dagen tills M kommer hem. Då äter vi middag och jag äter LCHF, ibland faller jag dit och äter icke LCHF mat också. På kvällen natten så äter jag kanske 2-3 nävar chips, något glas med saft/läsk någon rad med choklad och ibland kanske lite godis. Om jag mot förmodan är sugen så kanske jag gör 2 varma mackor eller något. Som Ni ser är det inga enorma mängder jag äter, och detta är en dag när jag väl äter. Det finns dagar när jag bara ätit maten vid middagen. Jag skulle nog helt och hållet kunna leva på chipsen, chokladen, godiset och läsken/saften, istället för att äta normal mat 3gg/dag. Skulle jag inte vara överviktig/ohälsosam och känna mig ofräsch och med noll energi av den kosten skulle jag välja den framför all mat i världen. Jag vet, helt jävla sjukt.
Och det finns lixsom ingenting runt mig som kan få mig motiverad, jag tror faktiskt inte ens att jag skulle ta mig i kragen om en läkare sa att jag har diabetes och måste gå ner i vikt. Var ska jag hitta drivet? När ska jag få en Aha-upplevelese och känna NU ska jag fanimej bli hälsosam och äta bra mat?
Jag vill, vill, VILL. Men jag gör INGET. För jag orkar bara inte. Rädd för att misslyckas att falla dit igen, att jag inte ska klara det. Jag vet vad jag ska göra för att må bra, men att ta det där steget från tanke till handling är SVÅRT, nästan oöverkommligt. Det finns alltid något annat som är viktigare, jag blundar för verkligheten och för mig själv. Jag får väl helt enkelt börja med baby-steps, men jag vet inte med vad, var eller hur jag ska börja och det är frustrerande!!!!!
TACK för allt beröm jag fått för mina bakverk, det värmer ska Ni veta!
4 kommentarer:
Du har ju jättedåliga matvanor, vilket du också verkar vara medveten om , vännen.
Jag kan inte ge dig så många råd eftersom du själv inte verkar motiverad.
Att du går på sparlåga är ju inga problem, det gjorde jag med itrim också, men då fick jag i mig det jag behövde i form av soppor/shakes/bars och regelbundet. Det värsta man kan göra är som du gör och jag vill inte döma dig på något sätt, det är inte alls så.
När du äter det du äter på morgonen och sedaningenting på resten av dagen spar din kropp den energin, sen när kroppen får riktig mat på kvällen så spar den den maten också, så istället för att gå ner i vikt, går du upp eller står still...
Det är skitsvårt att bryta vanor, men försök verkligen ! Inte för någo annan, för din egen skull.
Du måste. Och har du bestämt dig så kommer du inte misslyckas, för då är du målmedveten.
Du skulle bara veta hur rädd jag var för att misslyckas när jag började på itrim, innan. Men jag hade bestämt mig och iom att det gav direkt resultat, ville jag mer och mer och mer... Jag skulle inte misslyckas.
Jag är så oerhört glad att jag började där. Det har lärt mig så oerhört mycket. Och mina vanor såg ut , nästan som dina innan...
Åh, massa kramar till dig, fining.
Du säger det lite själv när du pratar om att se verkligheten. För mig har omgivningen varit viktig. Att träffa andra människor, få inspiration av andra, prata, umgås, jobba ihop. Gå promenader med en väninna. Ha någon annan som också vill röra på sig. Sen ska du nog gå ifrån att "nu ska jag gå ner i vikt" - tänket. Lev i vardagen så du vill leva resten av ditt liv. Att tänka har hjälpt mig jättemycket. Tidigare tänkte jag på att, ja men det kan jag göra se, gå ner i vikt kan jag göra sen, träffa dom, kan jag göra sen. En annan dag, en annan dag och en annan dag. Det känns så mycket bättre att leva idag. Det är hur jag tänker och föröäker kämpa att leva. Kram till dig
Jag kan tänka mig att det är jättesvårt att bryta ett mönster och att hitta motivation till att ändra sitt beteende. Saknar man motivation så är det skitsvårt att ändra sig, det vet jag i alla fall.
Tror du att du skulle klara en vecka utan kolhydrater? Släng allt och satsa en vecka, ät mat när du är hungrig... om du inte vill/orkar så strunta i att äta men satsa på riktig mat. Efter en vecka kan du utvärdera och köpa godis om det inte funkade alls.
Jag tror framför allt kolhydraterna på morgonen kan ställa till det, så skulle du klara dig utan dem så kanske kroppen reagerar annorlunda.
Men det är du som måste hitta motivationen. Jag kan hejja på så gott jag kan!
Många kramar!
Du kan kanske skriva upp allt du äter under en vecka och inte fuska utan verkligen skriva ner allt. Sedan sätter du dig ner och funderar om det inte går att byta ut något av det mot en frukt tex. Om man äter mängder med grädde och sk Lhcf så är det nog viktigt att man inte äter socker och kolhydrater för då lagrar kroppen grädden med och även om du äter Lchf vid något mål så hjälper det inte. Det är inte lätt, jag har själv kämpat. Vanlig mat funkade inte utan det enda var bars och ersättningar. Så fort jag åt mat började jag fuska igen. Tyckte att barsen var bäst för de smakar ju som kola och godis och då försvann godissuget. Jag håller mina tummar att du ska klara bryta dina vanor. kramar Lina
Skicka en kommentar